männa ordalag, såsom nu skett, förklarar de aflagde vittnesmålen för ofullständiga , och på detta svepskäl förvandlar angifvarne till vittnen? En sådan åtgärd förtjenar dock icke annat namn än en grof illusion, och då den står i så öppen strid mot lagarne har den nära likhet med våld. Enär lagarne äro det band som sammanhåller allt, må då icke deras vårdare sjelfva utbreda exempel af deras illuderande! Såsom våldsamt anse vi Kongl. SlottsRättens nyssberörde Utslag, om hvars uphäfvande vi derföre på anförde skäl i underdånighet anhbålla. Dernäst få vi i djupaste underdånighet fästa Eders Kongl. Maj:ts Nådiga upmärksamhet på Kongl. Slotts-Rättens likaså sällsama beslut öfver vårt påstående, att ynglingen Hammarstedt måtte betraktas såsom återgångs-vittne. Detta märkvärdiga och nitiska vittne har väl icke lemnat särdeles bindande uplysningar i saken; men, såsom angifvare och uppenbar vederdeloman i målet, måste dock i alla fall hans berättelser anses olagliga, och såsom sådana förfalla till all verkan. Ynglingen Hammarstedt har sjelf inför Kongl. Slotts-Rätten den 28 Juni erkänt, att det var han som vid hörnet af Regeringsgatan och torget angaf mig Hjortsberg, för den förbrytelse hvarom man åberopat honom till vittne3 han har vidare den 25:te i samma månad tillstått att det var han, som lemnadet mig åt Patrullen, oaktadt varningar af Gelhaar. Detta förhållande hafva äfven viltnena Ddman, Gelhaar samt Grefve Hamilton vitsordat, och Corporalen Borg, som anförde Patvrulien, har bestämdt uppgifvit att jag, Hjortsberg, arresterades endast på Hammarstedts angifvelse och påyrkande. Det är således fullständigt updagadt, och äfven erkändt, alt Hammarstedt är både angifvare 1 saken, samt den som låtit arrestera mig Hjortsberg; och han är således i dubbelt afseende jäfvig. Utom sin egenskap af första angifvare, kunde han tillika vänta nytta eller skada af sakens utgång, enär han, i fall vi befunnos oskyldige, skulle blottställas för ansvar för en olaga arrestering. Kongl. Slotts-Rätten har afslagit detta tydliga jäf, och antagit Hammarstedt såsom lagligt vittne. Detta Beslut om hvars upphäfvande vi äfven i djupaste underdånighet anhålla, är bland annat bygdt på den märkvärdiga premiss: att, vittnes-eden förpligtar vittnen att hvarken för hat eller afund nytta eller skada förtiga något. Efter en sådan slutkonst kan man upphäfva hvad slags jäf som hälst Man : kan låta Föräldrar svärja mot barn, och bröder mot bröder — blott på den grund att vittneseden bjuder en att ej för skyldskap gå ifrån sanningen. Med sådane skäl har man förberedt vårt fällande.