—VES ME SES, 0 HP RR SSM Ore vy MA Me a då jag, Frankenfelt, antastades utanför Develska huset; 2) då den enkla patrullen befantr: sig med mig midt för Malmtorgsgatan; 3) då den andra patrullen kom till förstärkning vid Castenhofshuset och 4) då Hammarstedt satte patrullen åter i verksamhet vid hörnet af Regeriogsgatan och Gustaf Adolphs torg. FE Då bägge patrullerne bestodo aficke mindre än sex handfasta män, inser man lätt att det icke var möjligt för mig och Hjortberg att öfverväldiga dem. Man inser äfven att då dessa sex man voro krigsmän, så läto de icke af skrämsel skingra sig, utan använde skyldigt bemödande att fasthålla den de fångat. Man måste vidare deraf sluta, att långt flera personer än två varit verksamme mot vakten — hvilket ock gardisten Ask synes hafva sannvingsfullt uttryckt, då han uppgifvit att jag, Frankenfelt, icke sjelf slet mig lös, utan af folket nästan kastades ifrån patrullen. Likaså måste man antaga att våldsamheterne emot patrullen icke varit obetydliga, emedan sex beväpnade och nyktra personer ej lära af småstötar låta fösa sig från utöfningen af sin tjenst, Man måste ock antaga, att alla de tillstädesvarande patrullkerlarne verksamt understödt hvarandra mot våldet, och att ingen af dem stått som stilla åskådare af händelserna. Antager man icke deita, utan supponerar att antingen bela patrullen varit alltför släpphändt, eller att någon af dem varit overksam och handfallen, så antager man att vakten i detta afseende försummat sin pligt — hvilket dock icke är föregifvet eller erkändt, Föreställningen om detta förhållande måste nödvändigt verka på omdömet om patrullens trovärdighet i jemförelse med öfriga vittnen i målet, Det är icke tänkbart att ersoner, som äro stadde i bemödandet att tillbakadrifva anfall på alla sidor, kunna iskttaga hvad som sker, med samma lugna uppmärksamhet och samma trygghet för misstag, som andra, Harmen och hämden måste dessutom alltid bidraga att gifva deras skildring af händelserna en mörkare färg, Då patruller låta arresterade personer undkomma, hafva de alltid att frukta påföljden i g Capitlet 19 S. Krigs-artiklarna. Det ligger således i deras naturliga intresse, att utmåla våldsamheterna så svåra som möjligt. De måste vara böjda härtill både gezom oviljan öfver egna lidna oförrätter, och önskan att undgå straff för egen oskicklighet eller försummelse, kanske stundom för att tillfredsställa befälets ofta besynnerligt stegrade anspråk på upprättelse, Dessa reflexioner vinna i denna sak bekräftelse af det märkvärdiga förhållande, att ett par af patrullkarlarne omtalat saker, som ingen annan menniska kunnat märka, De hafva berättat om slog för munnen,? örfilar, försök att röfva gevären af dem, o. s. v, — saker som icke ens Aktors egna vittnen kunnat upptäcka, Allt hafva de laot ass till lack ä och