ee Rae MIL AVI) dd hed Be RR J Se Re ide bör hafva. Härvid besvarar han först den frågan: I hvad förhållande står ett Christligt Presterskap till upplysning och Skola? undersöker derefter i bvad förhållande Svenska presterskapet särskildt och för närvarande ställt, eller söker ställa sig till sitt Lands Skola? samt framställer slutligen ett practiskt. d. v. s i verkligheten utförbart, kraftigt medel, att återkalla Presterskapret till sin ursprungliga bestämmelse, Vi vilja i korthet framställa förf:s tankar öfver hvar och en af dessa hufvudpunkter. I afseende på den första frågan påstår förf. att det Christliga Läro-embetet är egentligen och från början bestämdt att hafva vården om folkupplysningen och bildningen i allmänhet;ty, säger hon, Christusär sanningen, och den, som undervisar till sanning, han undervisar till Christus. Fordom var hos oss all uudervisning religiös, och sådant var icke utan bhetydelse. — Det borde vara så ännu idag men i högre mening: all bildning borde nemligeo helgas af religionen; allt vetande, så vida det icke skall nedsjunka till materialism, underställas de religiösa idgerna, all kunskap, så vida den skall hafva något mål, hänföras till de högsta och vigtigaste frågorna om verlden, -menniskan och Gud. Men ty värr har Undervisning liksom Fetenskap längesedan afvikit från detta sitt idealiska mål; begge hafva i allmänhet förlorat sin reliösa syftning, och sällan höras deras röster, som ropa dem från sin förvillelse tillbaka. Vi se ett uttryck af denna sanning äfven i den omständigheten att Presterna icke mera som förr äro representanterna för sin tids bildning; den har till en stor del sluppit dem ur händerna, och såsom en naturlig följd deraf, har det sedan gått med undervisningen på samma sätt, i synnernerhet hvad den högre undervisningen beträffar: den lägre eller folkundervisningen hafva presterna undandragit sig sjelfva. — — — Den klagan blir alltmera bögljudd i alla länder nu för tiden, vårt fidernesland icke undantaget, att presterna ej fullt motsvara ändamålet, hvarföre folket lönar dem. De predika väl som förr, men: man tviflar på kraften deraf, och vifå dagligen allt mera skäl att klaga: med Paulus: ho tror vår predikan?. Man börjar allt mer och mer att forska: öfver våra privilegier , och billigheten deraf sättes allt mer och mer i fråga... Det ligger i sakens natur, att hvar och en försvarar, hvad han tror vara: sin rättighet. Men illa: uppfattas försvaret för de presterliga privilegierna: genom ett stationärt: förhållande, det är, genom: ett hauvdlingssätt, som endast kämpar för: att bibehålla. allt, . som det är. Vill man kraftigt och:med framgång försvara sina privilegier, (hvilket dock låter illa i: tidens öra,) så göre man det: för: Guds och sanningens skull; det är; man förvandle presterskapets stora privilegier till: upplysningens för obscurantismen: oåtkomliga,. privilegier, Presten blifve. mer, än Religionensceremonimästare; mer än Christendomens mantelhöljde