personer och nhBandeiser, mojlig!vis aro Ull en del grundade på äldre öfverlemningar, och så ledes qvarhålla vissa allmänna tids-och karaktersdrag, anse sådana skrifter såsom lika goda källor för den historiska forskningen, som de nrkunder, hvilka äro bevisligt pålitliga. De förra kunna visserligen stundom begagnas till upplysning om karakteren eller lynnet at. en viss tid; men då man vet, att de ej äro annat än Romaner, hvilkas författare icke blott följt sin fantasis ingifvelser, i stallet för verkligheten, utan äfven utstyrt sina bjeltar med alla de fö; tvätiliga esenskipe: de i andra ro nautiska sagor, ofta fråo andra länder ivförda, funnit beprisade, böra de ej ntan största varsamhet begagnas; och minst kan man till dem hysa förtroende, då de äro upenbart stridande mot de sednare, rent historiska urkunderna — Förf citerar sjelf Halenbergs an:närkoingar mot Lagerbrings yttrande, att, hanvd dn bade mer förmån än skada a! Visingsfärderna, till hvilket vtirande denne låtit tö leda :g af sagorna om Bjalmar, Frithiof, Ingemnad och Grim, hvilka eudast anföllo vikingar och lämnade köpmän oanfäktade. Han bestr der ej heller med tydliga ord, a!t detta Lagerbrisgs yttrande blifvit af Hallenberg vede:lugdt, wren ban vill likväl på gränd al jäst dessa amma segor bygga den öfvertygelsen, att begär efev ära och bragder varit förnämsta orsaken till vikingstäörderna. Vi vilja icke heller nueka att detta inie behof efter rastlås verksambetiett biagdfullt senomstormadt Hf, till någon del bidrag:t till dessa äfvegtyrliga bärnvadståg, och vi medgifva gerpa, alt en sdan åÅsigt är immer poctisk; wen vi fhukta, alt man vid en bistorisk undersökning måste öfvervinna dessa fresteiser, att anse allt för sanut som man önskar vara det, och att den enkla sanningen, äfven om den icke öfverensstammer med den poättiska känslan, måste ega företräde framför fan tasiens hugskott. Vi äro då öfvertygade genam de bevis, som isenare afdelaingen af Hallenbergs anmarkoiasar öfver Lagerbrings första del sidd. 161—179 avföras, att som det står att kisa i Vainsdiela Sagans 2 Kap. det var brukligt ibland förnämt folk, Konungar, Jarlar och andra deras jämlikar, att öfva sjöröfveri, samt dymedelst förvärfva sig rikedoim och anseende? Besar efter rikedom vir såldes uvan tvifvel den förnämsta orsaken ill viking-tåsen. Förf. medsgifver äfven detta sjelf, då han sid. r3 säger, att Nordbon, sedan det vestra Europa blifvit utplundradt, vände sig åt Europas östra och södra länder,? Denna vår anmärkning bestrider likval icke förf:s uppgift, att Nordboerna efter vkings-färdernas uophörande reste till Mikiag rd, för att der genom krigstjenst vinna ära och skalter, samt att opphörandet af dessa tåg är en af Orsakerna till den mellan Norden och Grekland underhållna förbindelse, De öfriga orsakerna uppgifvas vara, dels en religiös förbindelse mellan Norden och ÖOrienten, som kunnat gifva avledning till en kom-. muanikation med beslägtade, vid Tanais och Msotiden, koloniserade folkstammar; dels Nordev