personer och nhBandeiser, mojlig!vis aro Ull en
del grundade på äldre öfverlemningar, och så -
ledes qvarhålla vissa allmänna tids-och karak-
tersdrag, anse sådana skrifter såsom lika go-
da källor för den historiska forskningen, som
de nrkunder, hvilka äro bevisligt pålitliga.
De förra kunna visserligen stundom begagnas
till upplysning om karakteren eller lynnet at.
en viss tid; men då man vet, att de ej äro
annat än Romaner, hvilkas författare icke
blott följt sin fantasis ingifvelser, i stallet för
verkligheten, utan äfven utstyrt sina bjeltar
med alla de fö; tvätiliga esenskipe: de i andra
ro nautiska sagor, ofta fråo andra länder iv-
förda, funnit beprisade, böra de ej ntan
största varsamhet begagnas; och minst kan
man till dem hysa förtroende, då de äro up-
enbart stridande mot de sednare, rent histo-
riska urkunderna — Förf citerar sjelf Halen-
bergs an:närkoingar mot Lagerbrings yttrande,
att, hanvd dn bade mer förmån än skada a!
Visingsfärderna, till hvilket vtirande denne
låtit tö leda :g af sagorna om Bjalmar, Fri-
thiof, Ingemnad och Grim, hvilka eudast an-
föllo vikingar och lämnade köpmän oanfäk-
tade. Han bestr der ej heller med tydliga ord,
a!t detta Lagerbrisgs yttrande blifvit af Hal-
lenberg vede:lugdt, wren ban vill likväl på gränd
al jäst dessa amma segor bygga den öfverty-
gelsen, att begär efev ära och bragder varit
förnämsta orsaken till vikingstäörderna. Vi vilja
icke heller nueka att detta inie behof efter
rastlås verksambetiett biagdfullt senomstor-
madt Hf, till någon del bidrag:t till dessa äf-
vegtyrliga bärnvadståg, och vi medgifva ger-
pa, alt en sdan åÅsigt är immer poctisk;
wen vi fhukta, alt man vid en bistorisk
undersökning måste öfvervinna dessa fre-
steiser, att anse allt för sanut som man önskar
vara det, och att den enkla sanningen, äfven
om den icke öfverensstammer med den poätti-
ska känslan, måste ega företräde framför fan -
tasiens hugskott. Vi äro då öfvertygade ge-
nam de bevis, som isenare afdelaingen af Hal-
lenbergs anmarkoiasar öfver Lagerbrings för-
sta del sidd. 161—179 avföras, att som det
står att kisa i Vainsdiela Sagans 2 Kap. det
var brukligt ibland förnämt folk, Konungar,
Jarlar och andra deras jämlikar, att öfva sjö-
röfveri, samt dymedelst förvärfva sig ri-
kedoim och anseende? Besar efter rikedom
vir såldes uvan tvifvel den förnämsta orsa-
ken ill viking-tåsen. Förf. medsgifver äfven
detta sjelf, då han sid. r3 säger, att Nord-
bon, sedan det vestra Europa blifvit utplun-
dradt, vände sig åt Europas östra och södra
länder,? Denna vår anmärkning bestrider lik-
val icke förf:s uppgift, att Nordboerna efter
vkings-färdernas uophörande reste till Mikia-
g rd, för att der genom krigstjenst vinna ära
och skalter, samt att opphörandet af dessa
tåg är en af Orsakerna till den mellan Norden
och Grekland underhållna förbindelse,
De öfriga orsakerna uppgifvas vara, dels en
religiös förbindelse mellan Norden och ÖOrien-
ten, som kunnat gifva avledning till en kom-.
muanikation med beslägtade, vid Tanais och
Msotiden, koloniserade folkstammar; dels Nord-
ev