Hvar är du, engel! som kring dygden vaktar?
Hvar du, försyn?
Han föll. Såg du en hjeltekraft, ett sinne,
så fast som hans?
Hans redlighet var vaken jemnt, hans minne
är värdt sin krans,
En blomma på hans graf må landet sätta,
förutan flärd.
Hans nit var eld, hans allvar för det rätta
ett cherubssvärd,
Han föll för uppfylld pligt. Skönt äratt falla,
när 1ätt är skedt.
Du vinningslystnad med ditt skygga, kalla
beräknings-veut!
Sköt nu din riddarbragd och smyg i natten, —
hvarhelst du ser;
hans blixt förföljer ej kring land och vatten
lagbrytarn mer.
Derofvan vakar domen. Öfver alla
Guds öga står.
Tungt skall en gång Hans hand på brottet falla,
hvarhelst det går.
Så frukta Hämnaren. Sin arm Han sträcker
i himlen ut.
Göm dig för sol och menniskor — Han räcker
dig dock till slut.
ÅA. L-d.
a