— Burr ljuft att dö och få sluta dagen, här nedrig vinning är lösen vorden, cch våld och fräckhet få bloda jorden. Fj större sällhet — det tror jag fast — än i en afgrund få dö med hast. Farväl Du bjertats älskling! Farväl! Farväl! när röfvad kärlek gråter Din färd likväl. Går solen ned till hvila de ögon gråta, och vaknar hon i öster de tindra våta. Men klappar på din himmel en klagan der, låt opp, min vän! hon är det den Dig var kär, Farväl Du kraftens ädliog! Farväl! Farväl! , För skumma öden räds ej högburen själ: det bättre sinnet näres af farans stunder, och ande-lifvet vexer till kraft derunder. Du vandrat, som Dig höfdes, Din mörka stig, men dina vänners tårar de följa Dig! Farväl! o dröj och hör mig, hör ett Farväl! Dig helsa kojans söner dem Du gjort väl! Försmå ej deras helsning, bur kärt i qvällen, när gråtögd saknad nämner ditt namn i tjällen, Dödsklockors toner stiga på stormars dön, men öfver stjerne-hvalfven den usles bön. Farväl! Jag dristar ännu ett varmt farväl, från mördarns sista stunder det ord jag stjäl. Jag vet de tolfslag ljuda, när qvalen vakna i slagna bröst och hjertan,som brodren sakna: då falla hatets skuggor från klarnad själ och ångerköpta tårar som ömt farväl, from — LL 2 Tryggt som ett barn går dygden till sin hvila i stormfri natt, och tysta tinimar öfver jorden ila, han sofver gladt. Ej någon dröm från svarta afgrundsbräddar förstör hans ro. Kring vanlig lägerstad, som lugnet bäddar, Guds englar bo, Men brottet vakar, hatfull tanke spinner förderf och död. Vildt i det hämnduppfyllda bjertåt brinner passionens glöd, Och nidingsdådet ljungar, — ve! då flyter den starkes blod. Ej lifvets storm; blott dödens stillhet biyter hans nit och mod,, Guds blixt når ej till röfvarn i dess kula i dunkelt fjell; men tro och heder nås af mördarns kula i fredligt tjelk