fattniog med få undantag hufvudsakligen hvilade på rent demokratiska elementer och icke röjde de ringaste spår af de feodala institulioner, som så omisskännligt utmärka Englands konstitution. Slutligen måste naturligtvis äfven det kloka förfarande, som moderlandet i förra tider iakttagit mot sina kolonier, för dem i ännu klarare dager framställa orättmätigheten i de anepråk, som ministeren efter freden i Paris med parlamentets sanktion mot dem tillät sig. Under de första 150 åren från deras grundläggande, hade man aldrig på något sält försökt, att i och för Englands statsbebof ålägga dem andra bidrag, än dem de medelbart lemnade genom inskränkningar i sin bandel och förbrukningen af moderlandets idoghete-alster; och om de vwerkligen redan några gånger funnit sig vid påläggande ef tull och avdra afgifter, bade men likväl elltid ansett dessa medgifvanden endast såsem frivilliga skänker och handels-regulativer, bvarföre också de i sådant afseende utgifna förordningar till större delen nämna, alt kolonierna beviljat dem, eller samtyckt dertill. Ju mera aflägsna kolonierna för öfrigt voro från moderlandet, ju mindre kunde man bland deras fribetsälskande innebyggare använda de vanliga ministeriella konstgreppen, såsom penningebesticknirg, utdelningafsysslor, offentliga utmärkelser, m, w.z och äfven al! presterskapets inflytande var föga att hoppas, emedan detta, bland de nu i afseende å religionssvärmeri tillräckligt afkyvlda kolonisterna, endast derigenom erhöll någon politisk betydeohet, att det äfven från predikstolarne med insphation försvarade frihetens sak. Så svalnade med hvarje år dottrens tillgifvenbet för det på en gång styfmoderligt handlande England, och den fötras ännu nästan medvetslösa längtan, att slutligen undandiaga sig ända till sista skenet af beroende, upptändes till en högljudd önskan, genom hemliga uppmuntringar från de öfriga Europeiska Sjömakterna, som med afundsju ka blickar skådade Brittiska rikets växande storket och dess koloniers ofantliga ultsträckning. (forts. e. a. gång).