nerna med den bögtidlisa förklaring att vi
skulle vörda dea egande rätt, som bar sitt
ursprung i dessa traktater, äfvensom alla
gamla och nya, deraf uppkommande natio-
naliteter; mes vi skulle förkasta denna rät-
tigbet att gifva inbördes försäkringar och in-
tervenera, en rättighet bvilken de stora mak-
terna sedan 1815 trott sig böra tillvälla sig,
som en garanti för deras verk, och med kränk-
ning af hvarje nations rättighet att vara herre
i silt eget land. Man borde ekta sig för att
fortfarande befästa den heliga alliansen ge-
nom alt åter upptaga kongresserna under
nemn af konferenser. Konferenserna inveckla
interventionsrätten, och det låg i vårt in-
tresse och vår politiska moralitet, att för vår
del afsäga oss denna rättighet och betage
andra densamma. Det var att göra nog fö:
Europas frihet, att befria det från interven-
tionsrättigheten af den heliga alliansens tre
makters materiella styrka; vi beböfde icke
gå längre och framkella eller påskynda po
litiska revolationer, Således skulle vi, i af-
seende på Belgieo, Schweitz, Htalien och Por:
tugal, ha inskränkt oss till att öfverlemna
hationerna och regeringaruve i dessa lände:
åt sig sjelfva, att skydda dem med hela vårt
inflytande, och i händelse vi hade behöft
våra krafter emot en främmande interven-
tion, och om vi inblandat oss i deras anger
Jägenheter, så hade detta varit som skilje-
domare, kallade af alla partiernas vilja,
Denna politik var nog för landets intresse
och ära; den fritog oss från hvarje misstanka
att vilja eröfra: den framställde oss för va:
tionerna endast som beskyddare och icke
som herrar eller etöfrare. Vi hade varit
starka genom nationernas sympathig vi skulle
ha ställt oss i spetsen för Europeiska civi-
lisationen; detta inflytande är skönere och
varektigare än det Napoleons armger hade
förvärfvat oss,
Allt detta var, jag vill icke säga, lätt, men
ännu. möjligt vid sista sessionens början; då ha-
de en ny kamare sammanträdt, lifvad af ädla
tänkesält och genomträngd af vigten utaf
sitt kall. Frågan om pärskapets ärftlighet var
ieke vidrörd, Österrikes intervention i Italien
kunde slutas genom ett fast ocu kategoriskt
språk. Polen hade icke gått under, och er-
kännandet af dess sändebud hade, utan attin-
veckla oss i krig, de facto helgat en stor och
ädel nations suveränetät. Dit ar onödigt att
utbrista i klagan och beskyllningar. I hvarje
lifvets belägenhet, och isynnerhet i politiken,
måste man veta nöja sig med hvad som re-
dan skett, försöka draga det möjligast bästa
parti af en gifven belägenhet, i stället för
alt öfverlemna sig åt misströstan, liksom nå-
gra af våra vänner göra, hvilka endast af
en ny revolution vänta räddning, liksom om
alla de politiska m otgångar, — som elt folk,
hvilket annars har så många medel att göra
sin vilja gällande, möter på den färbättrings-
bana det sjelf öppnat sig, — icke kunde slu-
tas annorlunda än med blodiga statshvälf-
ningar.
Jag är långt ifrån alt misströsta om att få
-