styrelsen, forklarade att de ej kunde svara
för något, om Konungen icke återkallade
sitt förhastande, men att de hellre ville offr-
lif och blod, anseende och förmögenhet, äv
stillatigande åse Engelska fiihetens under-
gång. — Som sagdt är; curiöst folk! de der
Engelsmännen.
Jag skall aldrig glömma en man, som jag
li Underhuset alltid såg hafva sin plats till
venster om Speaker, (talaren), ty aldrig har
J ett menniskoansigte mindre bebagat mig än
I hans. Fan fortfar ännu att sitta på sin gam-
la plats. Det är en undersätsiz, stumpig fi
gur, med ett stort fyrkantigt bufvud, son
betäckes af borstigt, rödaktigt hår. Det än-
da upp till öronen högröda ansigtet är högst
trivialt, regelmässigt -bondaktigt, med stora,
slappa ögon, knapt tilltagen näsa, och er
lång smal väg från den till munnen, Denna
kan ej framstöta tre ord å rad, utan att e:
siffra är framme, eller till det minsta, pev-
ningar äro i fråga. Det ligger i mannens be
la väsende någonting snålt, småaktigt, gnidar-
aktigt — med ett ord, det är den förnämsta
I bland Skottlands representanter, den namn-
I kunnige Joseph Hume! Denna gestalt borde
stickas i koppar framför en intresse-bok, el-
ler en amosterings - tabell, Han har alltid
hört till oppositionen, och ministrarne äre
alltid i ångest för honom, så ofta det gäller
penningebidrag. Till och med då Canning
blef minister, stannade han bland oppositio-
nen, och då någon gång Canning i sina tal
skulle nämna en summa, lutade han sig van-
ligen ned till sin granne och vän, Huslussin ,
med frågan! how much, (bur mycket),
hvarefter, sedan denne sufflerat siff an, han
långsamt och ljudeligen utltelade den med
det satiriska löjet på läppen, och den skälm-
ska blicken fästad på Joseph Hume. Aldrig
bar jag funnit någon menniska så obehaglig.
som denne. Men då Konung FVilhelm ej
höll ord, då uppsteg Joseph Hume hög och
bjeltemodig, som en frihetens Gad, och ut-:
talade ord, de der klinpgade upphöjdt och väl--
digt, som S:t Pauls tornets klocka; visserli-
gen var det nu åter fråga om pengar, men
han telede och sade: Inga skatter skola:
längre erläggas, och Britanniens parlament
biföll den store medborgarens förslag. Det
var detta, som gjorde slag i saken. Skatter-
nas lagenliga vägran skrämde frihetens fien-.
der. De vågade ej kasta handsken åt et:
fölk, som vågade lif och egendom. De hade
väl ännu sina soldater och sina guinder gqvar;:
men man litade icke mera på de röda: gos-
sarne, hvilka hittills förblifvit den Welling-
tonska hasselkäppen så prygeltrogna, Man
vågade ej mera anförtro sig åt köpta öfver-
talares tillgifvenhet. Sjelfva Englands adel
började ändtligen märka, att dock icke allt.
i verlden är till salu, ech att man ändå till
slut ej har pengar nog, att betala allt. To-
rys gåfvo efter. Det var, sanningen att sä-
ga, det fegaste, men också det klokaste,
Men hur i alla tider kom det sig, att Torys
en gång i verlden hade klokhet, sundt för-
Ar oo ooo mv fun att Inca dottaåd? Cola da