styrelsen, forklarade att de ej kunde svara för något, om Konungen icke återkallade sitt förhastande, men att de hellre ville offrlif och blod, anseende och förmögenhet, äv stillatigande åse Engelska fiihetens undergång. — Som sagdt är; curiöst folk! de der Engelsmännen. Jag skall aldrig glömma en man, som jag li Underhuset alltid såg hafva sin plats till venster om Speaker, (talaren), ty aldrig har J ett menniskoansigte mindre bebagat mig än I hans. Fan fortfar ännu att sitta på sin gamla plats. Det är en undersätsiz, stumpig fi gur, med ett stort fyrkantigt bufvud, son betäckes af borstigt, rödaktigt hår. Det ända upp till öronen högröda ansigtet är högst trivialt, regelmässigt -bondaktigt, med stora, slappa ögon, knapt tilltagen näsa, och er lång smal väg från den till munnen, Denna kan ej framstöta tre ord å rad, utan att e: siffra är framme, eller till det minsta, pevningar äro i fråga. Det ligger i mannens be la väsende någonting snålt, småaktigt, gnidaraktigt — med ett ord, det är den förnämsta I bland Skottlands representanter, den namnI kunnige Joseph Hume! Denna gestalt borde stickas i koppar framför en intresse-bok, eller en amosterings tabell, Han har alltid hört till oppositionen, och ministrarne äre alltid i ångest för honom, så ofta det gäller penningebidrag. Till och med då Canning blef minister, stannade han bland oppositionen, och då någon gång Canning i sina tal skulle nämna en summa, lutade han sig vanligen ned till sin granne och vän, Huslussin , med frågan! how much, (bur mycket), hvarefter, sedan denne sufflerat siff an, han långsamt och ljudeligen utltelade den med det satiriska löjet på läppen, och den skälmska blicken fästad på Joseph Hume. Aldrig bar jag funnit någon menniska så obehaglig. som denne. Men då Konung FVilhelm ej höll ord, då uppsteg Joseph Hume hög och bjeltemodig, som en frihetens Gad, och ut-: talade ord, de der klinpgade upphöjdt och väl-digt, som S:t Pauls tornets klocka; visserligen var det nu åter fråga om pengar, men han telede och sade: Inga skatter skola: längre erläggas, och Britanniens parlament biföll den store medborgarens förslag. Det var detta, som gjorde slag i saken. Skatternas lagenliga vägran skrämde frihetens fien-. der. De vågade ej kasta handsken åt et: fölk, som vågade lif och egendom. De hade väl ännu sina soldater och sina guinder gqvar;: men man litade icke mera på de röda: gossarne, hvilka hittills förblifvit den Wellingtonska hasselkäppen så prygeltrogna, Man vågade ej mera anförtro sig åt köpta öfvertalares tillgifvenhet. Sjelfva Englands adel började ändtligen märka, att dock icke allt. i verlden är till salu, ech att man ändå till slut ej har pengar nog, att betala allt. Torys gåfvo efter. Det var, sanningen att säga, det fegaste, men också det klokaste, Men hur i alla tider kom det sig, att Torys en gång i verlden hade klokhet, sundt förAr oo ooo mv fun att Inca dottaåd? Cola da