Slianscr HSivad skyda not marltlens oOlIlvervald
bafva de stor styrka och bevakas med nit och
i ver; när de öfverskridas af makten, reser sig
Egland, såsom en enda man, och godtyc-
ket förjagas genast. Ja, detta folk väntar ic-
ke ens till dess friheten verkligen anfalles,
utan der den blott på det aflägsnaste hotas;:
der resa de sig väldeligen med ord och vapen.
Fransmännen af 1830 reste sig icke förr, än
despotismens första klubbslag, ordonnanserne,
nedföllo på deras hufvuden. Engländarne i
Maj vänade ej på första slaget; det var dem
redan nog, att svärdet blifvit gifvet i händer
på den verldsbekanta skarprättare, somi an-
dra land så ofta redan afrättat friheten. (IV el-
dington).
Curiöst folk! de der Engelsmännen. Jag
tål dem ej. Först och främst äro de tråki-.
gn, dernäst osällskapliga, egoistiska, sqvattra
som grodor då de tala, födda fiender till all
god musik, gå i kyrkan med förgyllda böne-
böcker, och förakta oss Tyskar, för det vi
äta surkål. Men så snart det lyckades deras
fördömda aristokrati, att gerom Kongl. Hof-
bastarderne (förmodligen Konungens söner
och döttrar) draga den Tyska qvinnpan (the
nasfy German frow) på sin sida; så snart
Korunog Vilhelm, som ännu föregående
gvälln (detta är ett faktum) lofvade Lord
Cr.y, ett utnämna så många Peerer, som
beböfdes till reformbillens genomdrifvande,
under natten omvänd af Drottningen, på
morgonen ryggade sitt ord; så snart IZelling-
ton med sina kreatur grep efter statsrodret,
redan en gång fläckadt af deras frihetsmör-
dande händer — då voro dessa samma En-
gelsmän icke längre tråkiga, utan ganska in-
tressanpta, icke lävgre osällskapliga, utan fö-
renade sig till hundrade tusental; icke läng-
ye egoister, utan varma för det allmänna:
bästa. Deras språk vor ej mer sqvattrande
grodors, utan frisinnade mäns högljudda, men
välklingande tungomål. Öfver deras läppar
gingo ljud, mera klingande och hänförande,:
än Rossinis cch Meyerbeers, De talade icke
langre i böneboksstil om kyrkans prester,
utan rådslogo om de icke — jag anför deras
egna ord — skulla jaga Biskoparne för Hin
i våld, och skicka Kung Wilhelm med sitt
surkåls-kotteri hufvudstupaszöfver hafvet till.
Hannover.
Då jag vid ett föregående tillfälle besökte
England, sksaitade jag bland annat rätt godt
åt Lord-Mayorn i London, ett embete som.
qvarstår, en ruin från medeltiden, i allt sitt
peruk-majestät och sin skråhöghet. Jag såg.
borgerskapets representanter, skräddare och:
skomakere, eller ännu oftare tjocka hodher-.
rar, biffsteks-ansigten,, vandrande porterfat..
men kloka och nyktra, genom flit och spar-
samhet egare af en stor förmögenhet, så att,
efter hvad som försäkras, flere bland dem
hafva en million pund insatte i Londons Bank.
Nu ligger Englands Bank på den så kallade
Synålsgatan, (thread needlestreet), belägen
ja 2 Jan uwänrlianesta Jos af staden. och