Slianscr HSivad skyda not marltlens oOlIlvervald bafva de stor styrka och bevakas med nit och i ver; när de öfverskridas af makten, reser sig Egland, såsom en enda man, och godtycket förjagas genast. Ja, detta folk väntar icke ens till dess friheten verkligen anfalles, utan der den blott på det aflägsnaste hotas;: der resa de sig väldeligen med ord och vapen. Fransmännen af 1830 reste sig icke förr, än despotismens första klubbslag, ordonnanserne, nedföllo på deras hufvuden. Engländarne i Maj vänade ej på första slaget; det var dem redan nog, att svärdet blifvit gifvet i händer på den verldsbekanta skarprättare, somi andra land så ofta redan afrättat friheten. (IV eldington). Curiöst folk! de der Engelsmännen. Jag tål dem ej. Först och främst äro de tråki-. gn, dernäst osällskapliga, egoistiska, sqvattra som grodor då de tala, födda fiender till all god musik, gå i kyrkan med förgyllda böneböcker, och förakta oss Tyskar, för det vi äta surkål. Men så snart det lyckades deras fördömda aristokrati, att gerom Kongl. Hofbastarderne (förmodligen Konungens söner och döttrar) draga den Tyska qvinnpan (the nasfy German frow) på sin sida; så snart Korunog Vilhelm, som ännu föregående gvälln (detta är ett faktum) lofvade Lord Cr.y, ett utnämna så många Peerer, som beböfdes till reformbillens genomdrifvande, under natten omvänd af Drottningen, på morgonen ryggade sitt ord; så snart IZellington med sina kreatur grep efter statsrodret, redan en gång fläckadt af deras frihetsmördande händer — då voro dessa samma Engelsmän icke längre tråkiga, utan ganska intressanpta, icke lävgre osällskapliga, utan förenade sig till hundrade tusental; icke längye egoister, utan varma för det allmänna: bästa. Deras språk vor ej mer sqvattrande grodors, utan frisinnade mäns högljudda, men välklingande tungomål. Öfver deras läppar gingo ljud, mera klingande och hänförande,: än Rossinis cch Meyerbeers, De talade icke langre i böneboksstil om kyrkans prester, utan rådslogo om de icke — jag anför deras egna ord — skulla jaga Biskoparne för Hin i våld, och skicka Kung Wilhelm med sitt surkåls-kotteri hufvudstupaszöfver hafvet till. Hannover. Då jag vid ett föregående tillfälle besökte England, sksaitade jag bland annat rätt godt åt Lord-Mayorn i London, ett embete som. qvarstår, en ruin från medeltiden, i allt sitt peruk-majestät och sin skråhöghet. Jag såg. borgerskapets representanter, skräddare och: skomakere, eller ännu oftare tjocka hodher-. rar, biffsteks-ansigten,, vandrande porterfat.. men kloka och nyktra, genom flit och sparsamhet egare af en stor förmögenhet, så att, efter hvad som försäkras, flere bland dem hafva en million pund insatte i Londons Bank. Nu ligger Englands Bank på den så kallade Synålsgatan, (thread needlestreet), belägen ja 2 Jan uwänrlianesta Jos af staden. och