vandhara, att ur den massa, som tor ett
vandt öga kan sakna allt värde, alskilja släg-
sen och upsöka nägot guldkorn, som der kan
räffas, att såsom bien suga honung ur alla ör-
er, äfven de minst märkbara. Således ärin-
en handling i en samling förkastlig, som, i
aseende till ämnet, tiden eller personen de
öra, hafva något interesse, det måtte vara så
betydligt, som hälst. Tacitus, hvilken G.
I. icke lärer frånkänna rättighet till epitetet
f klassisk, begärde af cnskilte uppgifter på
vad de om sig eller om sin tid kunde medde-
a, och dylika upplysningar lemnade andra sjelf-
nante. Hans vän brefskrifvaren Plinii för-
roliga meddelanden har man ej heller trott
akna historiskt interesse. En efterverld hade.
ika litet önskat. sig beröfvad Plinii bref, som
ess panegyrik öfver Trajanus, innehållande
ökverk vida starkare, än de som blifvit för-
altaren af Carl Augusts karakteristik förebråd-
e, och hvilken panegyrik, såsom bestäld af
löms! Sehat under den berömdes lifstid och
feote igen upläst, efter hvad det vill synas,
hans närv ro, bär stämpel af ett rakt smic-
er, dock mera sårande blygsamhet!cen än rätt-
risan. - Med kritisk varsamhet bar ock vår tids
tore häfdatecknare Gibbon begagnat sig t. ex.
f Procopii anekdoter om Justiniani hof, så
kandalösa de än äro och så mycket än enskild
arm synes tillblandat färgerne, och vår Fryxell
rar på ett mästerligt vis gjort fordna tidsför-
vå!llanden åskådliga och gifvit lif åt sina histo-
riska berättelser genom användande af bief,
mnekdoter, till och med traditioner från den
idens Enskildte underrättelser kunna i.en viss
non kontrollera framställningarne i publika ak-
er. Med: förbehåll af den strängaste sof-
ing i granskningens degel, måste alltid de för-
roliga, utgjutelserna närmare föra den djupt
änkande betraktaren af verldshändelserne till
anningen. Hållande i deras ledtråd skall han
ntränga på förut obesökta vägar och liksom
nvigas i en orden, der de verkliga driffjädrar-
ve till många i origtigt ljus genom offentliga
al och akter framställde facta blifva afslöjade.
Den moraliska skildring, som förf. sid. 13
och - följ. framställer, är. värdig en adel .mans
alfvar:
?Recensentens patriotiska utgjutelse sid.13
—17 är så vacker, så öm ocb rörande, att
nan har anspråk på en ärestod af Svevuska
Natioaen, nemligen den del deraf, som Anm,
vågat framställa i en mindre. fördelaktig da-
er. Arm vore lycklig om hans melanko-
iska åeigt vore falsk, om hans tåla varit
ör mörkt skuggad. Men lika litet emot öf-
vertygelse herömmande individer, äfven de
nägligaste, som han är folkmåssans smick.
are, skulle ban fela mot saaning och rätts-
sänsle, om han lade hyende under de all-
männa moraliska lyteu, som vidhäfta mnär-
varande tid, lyten, som han och bvarje upp-
viktig fosterlandsvän beklagar, under önskan,
ifven hopp, att en bättre framtid må upp-
ularnag ty, såsom Lehnberg säger: Försy-
nen vakar med gynnsamhet öfver ett för-
bättradt folk, och dessa ord äro ej toma
vid. Men detta sker icke genom ett med-
brottsligt öfverskvlande. icke genom ett