tingarna,
Vid — besvarandet af Jurnalrecensentens
anmärkningar öfver den i Historiska Hand-
lingarna förekommande kerakteristik af Ko-
nuog Carl XI, synes det oss, som Förfat-
taren till ovanstående krift ådagalagt ett nög
entitigt omdöme. Teckningen i de Historiska
Pandlingarnay utkastad på duken af en man,
söm varit en af Carl XIII:s värmaste för-
trogae, samt på en gång hans vän och råd-
gifvare, är då mera optisk, ehuru äfven
den her ganska: starka ljuspartier. Den af-
Jlidne Konungens svagheter äro der icke heli
och hållet undsngömda 3; hvaremot anmärka
ren koapt synes af: eta : några sådana All-
männa tankan om Carl XHI- är eljest att
har, med klarhet och en lycklig takt i sa-
kers bedömande, mildbet och lifligheti um-
gävge, samt i allmänhet mycken känsla för
sanning och rättrådighet, lI.kväl ieke ägde
denna karakterens öfverlägsenhet, som för-
står alt beheriska sin omgifning och sjelt
hålla: tömmarne när det erfordras; utan
ji stället gerna lat sig ledas af dem, till
bvilka han en gång lade satt sitt förtroende.
Det tillkommer historiens oväld att en gång
utveckla, i hvad mån hans minne kan anses
skyldigt till åtskilligt, som under Förmyo-
dare-regeringen skrefs på bans räknivg. E-
medlertid visar sig hans vacklande: och sva-
ge sinnesert tydligen, såval i åtskilliga-un-
der nyssnämnde tid passerade händelser, som
i den olika anda, hvilken utmärkte hens re-
gerivg såsom Konung vid serskilda till-
fallet; t.ex, den bögt uttalade aktningen för
grundlagarna, Ständernas vrättigbeter och
tryckfiiheten, i Bans propositicner vid Riks-
dagarna 18:9 och 1810, jemtörd med den
riktving som 18:12 års Riksdag erhöll ifrån
Regeringess sida. Om således Jurnalrecen-
senten åå ena sidan kan anses hafva gifvit
den gamle Konungen nog liten rättvisa, så
kan det qvitt-s ecmat Anvmeariarens starks
röktändning åt havs minner.
Öfver 1809 års fälttåg har Aom. ingålt i åt-
skilliga detaljer, hvilka här blefve för vidlyf-
tigt att följa, i synnerhet med den polemiska
form framställningen härom erbållit. Försva-
ret för HB. E. Hr Gr. Adlersparre är hans huf-
vudthema, och beledsagas af flere intressanta.
upplysningar, hvarom vi rekommendera- hos
lusaren alt taga kännedom ur sjelfva boken.
En rolig anekdot berättas här, om Svenska
befälbafvarens på Åland tal till armdeen, nem-
ligen att han .dervid bland avnat hade owta-
lat, turu de omgifvande granarna skulle dry-
pa af ficudens blod.? I bredd med denna
anekdot, och då förf. straxt derefter, såsom en
verkan af det löfte vestra armeens befäl gil-
vit bvarandra genom den bekantaj bandräck-
ningev, nämner att samma löfte blef uppfyldt,
så vida som ingenting af det egentliga Sverige
afstods, hade det icke skadat om förfs uppta-
git i räkningen den kända andel, som mnuva.
rande Gen.-Löjtou. Frib. Lagerbrings besdlut-
sau:ma och fintliga havdlingssätt på Åland ha-
de häri, derigenom att han lyckades afhålla
Ryska befalbafvaren ifrån att gå öfver till
Cl ae Med an etwrka