Article Image
konst, hvilka, liksom frimurarnes hemlighet endast genom tradition fortplavtas, Så mycket känner man, att till deras taktik icke nyttjas andra, än mjaka materier. fAufvud-baitterierna uppföras af idel respekt, underdånighet och submission. Det svåra Artilleriet fylles med en massa, hvilken hoffyrverkarne kalla — rulla sig i stoftet — och gevärspatronerna göras al bara complimenter. Alla dessa materier äga en döfvande, förlamande och allt efter de personers beskaffenhet, hvilka bälfas deraf, attraherande och muntrande kraft, ungefärligen såsom den musik, hvarmed tarantel-stungne personer, emot sin vilja, tvingas att dansa. På Hofvets ocean finnas isynnerhet fyra klippor, för hvilka man srgfälligast äger att akta sig: Furstens vrede; den som stöter pi den ar säkert förlorad; mistänksamheten, hvartill de så mycket äro böjde, och för hvilken ingen utan stor fara utsatter sig; motsägelsen, hvilken minst tålesaf de jordiska Gudarna; samt det ännu farligare förtalet, bvarigenom man lätt kan förlora både lif och egendom. Allt delta afskrämmer likväl icke en ästa hofman. Använde han blett fjerdedelen af den möda, haa gör sig för en nådig blick af fursten, till kunskapers förvärfvande elter dygdens utöfning, hurn månge Vise skulle då icke finnas vid alla hof! Jag är viss på att det kostade Sokrates mindre mödor och uppoffringar att höja sig öfver sin samtid, än Hofmannen använder för att svänga sig upp till sin furstes gunstling. flur mången ging måste han icke för ett sådant ändamål! förnedra sig? Hur mången kränkning tå!a? Hur mången förtret svälja? Hur mycken ångest ntstå, för atticke förlora frukten af sitt arbete? Med ett ord, hela hans lif är en beständig ärelystnadssuck, hans död kanske ångerns. Auru ofta beklagade jag icke, uuder njutningen af ett stilla sinneslugn, de hofmäns ängsliga bemödanden, hvilka hela femti åren, under besvärligt tvång, under frätande oro, uti lysande dårars stojande trängsel, äro de uslaste trälar, för att känske i des ras 6o:de år, träffade utaf onådens bannstråle, svälta, eller sucka vid en liten pension! Förstodo desse eländige sin lycka, de skulle i tid fly åt landsbygden, och der njuta hälsan, måttlighetens lön, lära käona vänskapen, och 1ö obemärkte, men så mycket lyckligare. Jag önskar likväl icke, att många måtte komma på ett så förnuftigt infall, emedan en stor del af landets lycksalighet består deri, att dårar äro inspärrade i staden. Huru osmaklige, krypande och narraktige de än kunna vara, yfvas de likväl öfver alla andra dödlise. Blott i en punkt äro de ytterst blygsamme, nemligen då de nöja sig, att endast lekamligen bära vishetens och förtjenstens symboler, guld, purpur och ädla stenar, och ädelmodigt lemna åt andra omsorger, att utöfva dem. För att stiga högt, tänka de nåsom gång, måste man först sänka sig lika djupt ee I a RR a a Ka

6 juli 1832, sida 3

Thumbnail