konst, hvilka, liksom frimurarnes hemlighet
endast genom tradition fortplavtas, Så mycket
känner man, att till deras taktik icke nyttjas
andra, än mjaka materier. fAufvud-baitterierna
uppföras af idel respekt, underdånighet och
submission. Det svåra Artilleriet fylles med
en massa, hvilken hoffyrverkarne kalla — rulla
sig i stoftet — och gevärspatronerna göras al
bara complimenter. Alla dessa materier äga
en döfvande, förlamande och allt efter de per-
soners beskaffenhet, hvilka bälfas deraf, attra-
herande och muntrande kraft, ungefärligen
såsom den musik, hvarmed tarantel-stungne
personer, emot sin vilja, tvingas att dansa.
På Hofvets ocean finnas isynnerhet fyra klip-
por, för hvilka man srgfälligast äger att akta sig:
Furstens vrede; den som stöter pi den ar säkert
förlorad; mistänksamheten, hvartill de så myc-
ket äro böjde, och för hvilken ingen utan
stor fara utsatter sig; motsägelsen, hvilken minst
tålesaf de jordiska Gudarna; samt det ännu
farligare förtalet, bvarigenom man lätt kan för-
lora både lif och egendom. Allt delta afskräm-
mer likväl icke en ästa hofman. Använde han
blett fjerdedelen af den möda, haa gör sig för en
nådig blick af fursten, till kunskapers för-
värfvande elter dygdens utöfning, hurn månge
Vise skulle då icke finnas vid alla hof!
Jag är viss på att det kostade Sokrates min-
dre mödor och uppoffringar att höja sig öfver
sin samtid, än Hofmannen använder för att
svänga sig upp till sin furstes gunstling.
flur mången ging måste han icke för ett så-
dant ändamål! förnedra sig? Hur mången kränk-
ning tå!a? Hur mången förtret svälja? Hur
mycken ångest ntstå, för atticke förlora fruk-
ten af sitt arbete? Med ett ord, hela hans
lif är en beständig ärelystnadssuck, hans död
kanske ångerns. Auru ofta beklagade jag ic-
ke, uuder njutningen af ett stilla sinneslugn,
de hofmäns ängsliga bemödanden, hvilka hela
femti åren, under besvärligt tvång, under frä-
tande oro, uti lysande dårars stojande träng-
sel, äro de uslaste trälar, för att känske i des
ras 6o:de år, träffade utaf onådens bannstråle,
svälta, eller sucka vid en liten pension! För-
stodo desse eländige sin lycka, de skulle i
tid fly åt landsbygden, och der njuta hälsan,
måttlighetens lön, lära käona vänskapen, och
1ö obemärkte, men så mycket lyckligare. Jag
önskar likväl icke, att många måtte komma
på ett så förnuftigt infall, emedan en stor
del af landets lycksalighet består deri, att
dårar äro inspärrade i staden. Huru osmak-
lige, krypande och narraktige de än kunna
vara, yfvas de likväl öfver alla andra dödli-
se. Blott i en punkt äro de ytterst blygsam-
me, nemligen då de nöja sig, att endast le-
kamligen bära vishetens och förtjenstens sym-
boler, guld, purpur och ädla stenar, och ä-
delmodigt lemna åt andra omsorger, att ut-
öfva dem. För att stiga högt, tänka de nå-
som gång, måste man först sänka sig lika djupt
ee I
a RR a a Ka