HOFYEN OCH DERAS INVANAREE ( Amitic de cour; foi des renards et socitte des loups. Chamfort. Mången vis räknade till sin lycka, att aldrig ha sett något hof. Dennalycka blef icke min Du, som annu dåras af all denna härlighet, fly, den är dyrt betald, säger jag dig, med dina bröders svett och släpande! Fly, innan hiften som du der andas förvirrar ditt hufvud och ditt bjerta! Vet, att du är i fiende land, der giller öfverallt äro lagde för att fånga dig. Beklaga Konungarne, hvilkas lott det är, att vara utsatte för ett beständigt bakhåll; den som bockar sig djupast och underdånigast för dem, tävker icke sälian mest på att rarra dem, och grundar sina uträkvingar på deras svagheter. Ärode goda och fromma, så blir han en hycklare och gör narr af dem. Äro de grymma, så kallar han dem rättvisa. Sanvingen få de aldrig höra; för den är hofvet förb idet. Hvem skulle också vilja säga dem den? Ty vänskapen emellan en Konung och en undersåte är sådan, att den senare altid miste frukta att den förre, likt Jupiter för nymfen i fabeln, en dag visar sig i duuder och blixt. Blott gunstlingar äger en Konung, hvilkas hufvuden nicka honom till, likt de chinesiska dockorna; hvilkas knän äro rörlga som hvass, hvilkas ögon lystra efter hans minsta vink, hvilkas lasar endast ära etikettens; hvilkas röselser löpa som på en marionett-tråd, hvilka i hans närvaro svettas af rädsla, blekna för hans ögonkast och få rysningar som förbrytare Och lik väl gifvas menniskor, Furstarnes kameleont-och apefolk, hvilka finna ett nöje i allt detta elände, ja, hvilkas högsta goda och efterlängtan det är, att få göra, att få lida allt det der; liksom man icke kunde tj.na furstar utan krypande. De skattas lycklige, som ofta få tala med Kuvgeuz; och likväl kan bvar Christen, när han vill, tala till Gud! Men hofven ba sin egen religion, språk, seder, moral och stridssy Redaktionen lärer, vid meddelande af debua artikel, knapt beböfva erinra om den gamla sanningen, att ingen regel finnes utan: undan:ag, och att, om i allmänhet hofvets dunstkrets är förderflig att inandas, så hafva dock personer funnits, hvilkas moraliskt friska och kvaftfulla natur bevarat dem för en smitta, om hvilken det torde blifva svårt att afgöra huruvida den är contagiös celler miasmatisk. I öfrigt vilja vi blott tillägga, att om Historien lyckligtvis företett flera undantag från det allmänna förbållande , som den ofvanstående skildringen antyder, hvilket endast inträffat under vågra ovanligt kraftfulla och alfvarsamma Regenter, så är det ännu lyckliare att vår tid, efter JSulirevolutionen i bronkrike, visat exemplet på, att en mos Lan hbaestå aåtan HAÄAtf