HOFYEN OCH DERAS INVANAREE (
Amitic de cour; foi des re-
nards et socitte des loups.
Chamfort.
Mången vis räknade till sin lycka, att aldrig
ha sett något hof. Dennalycka blef icke min
Du, som annu dåras af all denna härlighet,
fly, den är dyrt betald, säger jag dig, med dina
bröders svett och släpande! Fly, innan hiften
som du der andas förvirrar ditt hufvud och ditt
bjerta! Vet, att du är i fiende land, der giller
öfverallt äro lagde för att fånga dig.
Beklaga Konungarne, hvilkas lott det är,
att vara utsatte för ett beständigt bakhåll; den
som bockar sig djupast och underdånigast för
dem, tävker icke sälian mest på att rarra
dem, och grundar sina uträkvingar på deras
svagheter. Ärode goda och fromma, så blir
han en hycklare och gör narr af dem. Äro
de grymma, så kallar han dem rättvisa. San-
vingen få de aldrig höra; för den är hofvet
förb idet. Hvem skulle också vilja säga dem
den? Ty vänskapen emellan en Konung och en
undersåte är sådan, att den senare altid miste
frukta att den förre, likt Jupiter för nymfen
i fabeln, en dag visar sig i duuder och blixt.
Blott gunstlingar äger en Konung, hvilkas
hufvuden nicka honom till, likt de chinesiska
dockorna; hvilkas knän äro rörlga som hvass,
hvilkas ögon lystra efter hans minsta vink,
hvilkas lasar endast ära etikettens; hvilkas
röselser löpa som på en marionett-tråd, hvilka
i hans närvaro svettas af rädsla, blekna för hans
ögonkast och få rysningar som förbrytare
Och lik väl gifvas menniskor, Furstarnes kame-
leont-och apefolk, hvilka finna ett nöje i allt detta
elände, ja, hvilkas högsta goda och efterläng-
tan det är, att få göra, att få lida allt det
der; liksom man icke kunde tj.na furstar utan
krypande.
De skattas lycklige, som ofta få tala med
Kuvgeuz; och likväl kan bvar Christen, när
han vill, tala till Gud! Men hofven ba sin
egen religion, språk, seder, moral och strids-
sy Redaktionen lärer, vid meddelande af
debua artikel, knapt beböfva erinra om
den gamla sanningen, att ingen regel finnes
utan: undan:ag, och att, om i allmänhet
hofvets dunstkrets är förderflig att inandas,
så hafva dock personer funnits, hvilkas
moraliskt friska och kvaftfulla natur beva-
rat dem för en smitta, om hvilken det tor-
de blifva svårt att afgöra huruvida den är
contagiös celler miasmatisk. I öfrigt vilja
vi blott tillägga, att om Historien lyckligt-
vis företett flera undantag från det all-
männa förbållande , som den ofvanstående
skildringen antyder, hvilket endast inträffat
under vågra ovanligt kraftfulla och alf-
varsamma Regenter, så är det ännu lyckli-
are att vår tid, efter JSulirevolutionen i
bronkrike, visat exemplet på, att en mos
Lan hbaestå aåtan HAÄAtf