af någon annan än mig, på ett ställe, sder-jag
dock tyckte oss vara aldeles ensammårA
Jag ansåg hennes rädsla vara orsåken till
denna oro och förvirring; jag trycktåh A
starkare till mig; och, öfvergående frå
sighet af vin till rusighet af kärlek, kysste jag
Clarices darrande hand för hvarje gång hon
förnyade sin bön.
Då vi framkommit till hennes fars bus fun-
no vi alla ljusen släckta. Hon öppnade porten
till gården, klappade sakta på ett fönster, och
efter en kort stund väcktes henne genom det-
samma en sådan hatt och rock, som landt-
folket nyttjade.
Då ni ej förr velat lemna mig, sade hon,
måste Ninu påtaga denna drägt, för att utan
fara kunna återvända till Ert qvarter. Skynda
Er; jag ber Er härom, för mitt eget lugn och
för Ert lif.
Hvad fruktar Ni då för mig? frågade jag
förundrad. Tyrolarne och Bayrarne utgöra
nu en enda nation; vi ligga ej i krig med
hvarandra. Stadens invånare, hvilka ensamt
äro i stånd att uttrycka en opinion, äro miss-
nöjda med sin gamla Österrikiska konstitution,
och landtfolket skall snart förena sig med en
regering, som endast fordrar ordning och un-
dergifveuhet för lagen och dess Auctoriteter.
Det är hvarken värjan, eller pennan, som
gör en autoritet laglig, invände den vackra
rebellen med mycken kraft: man kan väl
inkräkta en magt, men man vinner den hvar-
ken med traktater eller fältslag.
Och hvari består då en laglig autoritet?
I den önskan som uttryckes af nationens
majoritet.
Hvad! svarade jag — i den önskan som
uttryckes af en hop råa, okunniga och vilda
landtmän, hvilka hvarken kunna läsa eller
skrifva, och ej en gång känna Bayerns och
Österrikes gevgrafiska läge!, . .
Jag vill icke tvista med Er om en sak
hvaruti vi aldrig blifva ense — svarade hon.
Jag begär blott attiNi vill göra mig lugn för
Ert bf och att ej lemna mig i oro för Er.
Vill Ni det?
Jag kan ej neka Er något. För min del
skall jag icke göra Er samma böns;. det beror
icke mera på Er om jag skall vara lugn.
Hvad åter den autoritet beträffar som Ni i
Er person bildat för mig, så underkastar jag
mig den utan att knota, ty jag anser den
mera legitim än sjelfva nationens majoritet.
Nu påtog jag bonddrägten öfver mina
kläder, under det jag med flera kyssar be-
äfkte den hand som hjelpte mig med kläd-
se ln.
Säg mig nu, Clarice, frågade jag henne,
lå min toilette var slutad, har Ni lofvat denne
talienare er hand?
Ja. . . Nej. . . Svarade hon lifligt; dock
) utan att stamma. !
Jag mottog med glädje hennes nekande svar
ch tillslöt hennes mun med en afskedskyss
fn fruktan att hon kunde svara ännu ett
rd,
På återvägen till staden återkallade jag i
minnet aftanene hända. o4 cm a 2