Innare an non HCKE, sa Mycken naiveltelt oct
I mildhet rådde i denna flickas barnsligt oskyl-
-Idiga hjerta, så mycken storhet och öppen-
hjertighet i hennes själ, som ännu icke hade
hyst någon ond tanka, någon brottslig känsla
något jordiskt begär.
Oaktadt vårt föga artiga besök, tycktes al-
la i sällskapet se oss med nöje hela aftonen
Blott en enda följde oss med vilda blickar
hvilka han fästade i synnerhet på mig. De
var en fremling vid namn Rusen. Jag säger en
fremling, ty, oaktadt hans namn och vistelse-
ort var Tyskt, så kunde man icke i hans an-
sigte upptäcka ett enda Tyskt drag; han var
påtagligen Italienare till kropp och själ. Hans
drag voro vackra, men hans hy ovanligt dy-
ster, och i hans blick låg ett uttryck af olycks-
bådande och vild grymhet, hvilket gjorde en
besynnerlig kontrast mot den unga flickans
rena och milda utseende. Emedlertid behöf-
de man ej lång tid, för att upptäcka att Cla-
rice var, icke allenast hans älskarinna, utan
äfven hans fästmö; ty båda talade med hvar-
andra genom tecken och ord ett språk, som
ingen annan kunde förstå.
I samma mån jag blef bekant med Clarice,
öfvergick Rusen från tystnad vll köld, slut-
ligen lemnade han oss, med de tjocka ögon-
brynen neddragna öfver ögonen. Den unga
flickan, som förut icke syntes bry sig om sin
fästmans vrede och hotande blickar, förskräck-
tes nu, då hon såg honom aflägsna sig, och
gaf bonom flera tecken för att kalla honom
tillbaka. I allt detta låg ett sken af kärlek
och tillgifvenhet, men ingenting mera, och
jag läste fruktan och undergifvenhet i det stac-
kars barnets ögon.
Timman var inne då sällskapet skulle åt-
skiljas, och då jag hört Clarice säga att hon
bodde ej långt från Bautzen, bad jag få föra
henne hem: Men hon vägrade detta, under
förevändning att Rusen gjort henne samma
anbud och att hon antagit det. Emedlertid
låtsade denne ej höra henne, ehuru han stod
straxt bredvid; han rörde sig ej uv fläc-
ken, och när största delen af sällskapet redan
aflägsnat sig, lade Clarice rodnande sin hand
på min, gaf sin betjent ett tecken, och vi
lemnade salen.
Natten var mörk, vägen ödslig, och betjen-
ten gick framför oss med lanternan. Clarice
gaf osammanhängande och förlägna svar på
allt hvad jag sade henne. Hon syntes försänkt
i djup tankfullhet. Slutligen tog hon ordet,
utan att märka det hon afbröt mig.
Min herre, sade hon, Ni är en fremling
i detta land, och titeln Bayrare får Ni ej att
tacka för artigheter, och välvilja å Tyrolar-
nes sida. Jag är i mitt fädernesland; iag är
känd af alla Stadens och landtbygdens in-
vånare, och en trogen betjent följer mig. Der-
före ber jag Er skyndsamt och tyst återvända
till Ert qvarter, och förlåta mig att af Er
ha mottagit en artighet, som kunnat blifva
Er dyr.?
Hon falade -:med synbar rörelse under det
hon tryckte min arm och bemödade sig att