Innare an non HCKE, sa Mycken naiveltelt oct I mildhet rådde i denna flickas barnsligt oskyl-Idiga hjerta, så mycken storhet och öppenhjertighet i hennes själ, som ännu icke hade hyst någon ond tanka, någon brottslig känsla något jordiskt begär. Oaktadt vårt föga artiga besök, tycktes alla i sällskapet se oss med nöje hela aftonen Blott en enda följde oss med vilda blickar hvilka han fästade i synnerhet på mig. De var en fremling vid namn Rusen. Jag säger en fremling, ty, oaktadt hans namn och vistelseort var Tyskt, så kunde man icke i hans ansigte upptäcka ett enda Tyskt drag; han var påtagligen Italienare till kropp och själ. Hans drag voro vackra, men hans hy ovanligt dyster, och i hans blick låg ett uttryck af olycksbådande och vild grymhet, hvilket gjorde en besynnerlig kontrast mot den unga flickans rena och milda utseende. Emedlertid behöfde man ej lång tid, för att upptäcka att Clarice var, icke allenast hans älskarinna, utan äfven hans fästmö; ty båda talade med hvarandra genom tecken och ord ett språk, som ingen annan kunde förstå. I samma mån jag blef bekant med Clarice, öfvergick Rusen från tystnad vll köld, slutligen lemnade han oss, med de tjocka ögonbrynen neddragna öfver ögonen. Den unga flickan, som förut icke syntes bry sig om sin fästmans vrede och hotande blickar, förskräcktes nu, då hon såg honom aflägsna sig, och gaf bonom flera tecken för att kalla honom tillbaka. I allt detta låg ett sken af kärlek och tillgifvenhet, men ingenting mera, och jag läste fruktan och undergifvenhet i det stackars barnets ögon. Timman var inne då sällskapet skulle åtskiljas, och då jag hört Clarice säga att hon bodde ej långt från Bautzen, bad jag få föra henne hem: Men hon vägrade detta, under förevändning att Rusen gjort henne samma anbud och att hon antagit det. Emedlertid låtsade denne ej höra henne, ehuru han stod straxt bredvid; han rörde sig ej uv fläcken, och när största delen af sällskapet redan aflägsnat sig, lade Clarice rodnande sin hand på min, gaf sin betjent ett tecken, och vi lemnade salen. Natten var mörk, vägen ödslig, och betjenten gick framför oss med lanternan. Clarice gaf osammanhängande och förlägna svar på allt hvad jag sade henne. Hon syntes försänkt i djup tankfullhet. Slutligen tog hon ordet, utan att märka det hon afbröt mig. Min herre, sade hon, Ni är en fremling i detta land, och titeln Bayrare får Ni ej att tacka för artigheter, och välvilja å Tyrolarnes sida. Jag är i mitt fädernesland; iag är känd af alla Stadens och landtbygdens invånare, och en trogen betjent följer mig. Derföre ber jag Er skyndsamt och tyst återvända till Ert qvarter, och förlåta mig att af Er ha mottagit en artighet, som kunnat blifva Er dyr.? Hon falade -:med synbar rörelse under det hon tryckte min arm och bemödade sig att