sten att handla lönligt, att undandraga sig
lagen och öfverheten: förl alt vinva något
genom lögn, bed:ägeri och falskbet har icke
blifvit föröfvad iutan anledningar till så mån-
ga beslag blifvit gifna och uptäckta! Hurua
många mutor , svek, våld ambeter, ja, kanske
meneder ha icke dermera blifvit använda
för att undgå lagens arm! Insandaren frågar
frimodigt, om en korrt inskrvänknhiog i fylle-
rit icke är alltför dyrk p äfven i moraliskt
afseende,. när medborgare på sådant sätt för-
anledas att handla emot lagen och att undan-
draga sigt följderna. Vill man blott taga i be-
traktande. alt en mindre uplyst menniska, som
en gång blifvit ställd under tilltal, och en
gång varit i Justitias klor, förlorat en stor
del af sin djupa vördnad för den, och af sin
förskräckelse för namnen Råds tufva, dom ,
fängelse o. s. v.. eller att, när han engång gjort
det första steget på förbrytelsernas bana, så
ar foten redan lyftad till ett nytt, så skall tro-
ligen denna betraktelse ensam öfvertyga ho-
nom, att ett förbud emot bränvinsbränning
just icke är rätta medlet till medborgares mo-
valiska fullkomnande.
— — Att med maktspråk gripa in i med-
borgares- näringsyrken, förstöra eller tillintet-
söra deras planer, och tförspilla deras inkomst,
samt derigenom direkte eller 1iudirekt göra
medbargarnes fria verksamhet och näring o-
säker samt förvandla den till en kastboll för
iministrars nycker, är icke en politik som för-
tjenar beröm. Om nationalförsamlingen for--
drade att ministrarne skulle beröfvas sina in-
komster, hvad skulle man då få höra?
I öfrigt begagnar Insändaren tillfället att
förklara, att han högaktar den Svenska natio-
nen som ett ädelt och kraftfullt folk, men att
han tror, hvad dess bästa Författare också
medgifva, att dess hushållsförfattningar, lika-
som dess administration, är en allt dödande
samniansättning af former. Menige allmogen
står der på ett lågt trappsteg: icke i arbet-
samhet — ty den får träla hela året för att
uppehålla lifvet och skaffa de förnäma ladu-
gårds- och säteri-herrarna en veckas tillträde
till hofvet glans — utan i välstånd och obe-
roende. Man berömmer med rätta den Sven-
ska arbetaren, men det är en annan fråga om
havs driver ) förtjenar beröm. Den Svenska
Adelv är upplyst och tapper, men den äv fattig i
förhållande till sin praktlystnad; detta måste
afbjelpas med att utsuga bonden, som i all-
mänhet mera liknar den Norske Hasmanpnen? än
en Odalman.
Författare i allmänhet tänka sig icke in i
bondens ställning, och berättelserna till det i
formen ganska förtjenstfulla tabellverket för-
fattas af de förnäma landshöfdingarne på de-
ras slott. Icke allt, som berättasjoss, böra vi
derföre genast tro, sådant som det blifvit be-
rättadt.
-— a. om LA IA