KÄLLAN VID FORSSEN) Blicka själ, lik denna källas öga, Ostörd utaf verldens strida flod, Se ur svaltet, hoppf-:!1. mot det höga, Och, som hor, gör godt i tålamod. Fast dig verldens sorger öfvergjuta, Håll, lik källan, qvar din dygdekralt. Lär de glada lifvet måttligt njuta. Gjut i qvalda hjertan lifvets saft. Nästan omärkt källans åder skrider Lik förtjensten på en bortgömd strand, Och den hulda, fastän sjelf hon lider, Ger dock hälsans skänk med ymnig hand. Så den vise verkar fromt, och glömmer Verldens otack, stoj, och små lelse; Säker, att den dygd, hans hjerta gömmer, Dock skall spridas i välsignelse. Källa, då jag ser ditt vatten bryta Klart och kraftfullt sina ådror opp, Att med forssens böljor sammanflyta, Sörjer jag de starkas lefnadslopp. Ack, så fort, som källans spel i sanden Rycktes de mot evighetens haf: Siönko ned, — och döden löste banden Af den höga kraft, dem lifvet gaf, J.