deras Umbud, MA. Stavder, I deras underd. skrivelse, vid 1323 års Riksdag, yttrat följande: ?Då R:s Ständer nu återkommit till detta ämne, hafva Rikscns Ständer icke blott bibehållit denna öfvertygelse, (ncmligen, att afsigten mea Extra Boteringens ätagande veril, att densamma skulle allenast under krig utgöras och då borde endast i manskap utgå) utan äfven funnit Extra Roteringsskyldigheteas förvandling från åliggandet alt uppsätlta manskap till utgörandet af avdra prestationer, samt desse genares fortfarande under fredstider, vara stridande emot uttryckliga inne håliet och Rikscus Ständers ofta åberopade beslut om denna rotering. Såsom ctt hufvudvilkor för åtagandet i detta fall, innefattar berörde beslut, att extra Roteringsskyldigheten endast under krig skulle komura i fråga; och då derigenom tillika blifvit stadgadt, att det manskap, som af de extra BRoteringsskyldige skulle utgöras, borde utgå innan någon del ar natioualarmeringen fick uttagas, hafva Biksens Ständer ansett, att extra Roteringsplikteus fullgöraude genom annat än manskap, jemväl skulle tillintetgöra det vilkor, som blifvit lagdt till grand för åtagandet af nationalarmeringen. Att rubba ett högtidligt fattadt beslut af sådan vigt, som det ifrågavarande, hafva Rik-sens Ständer funnit vara afömtälig beskaffenhet, och Rikscus Ständer anse beslutets helgd böra försäkras, äfven med uppoffring af de fördelar, som en föråndring deri skulle kunna medföra. I betraktande af detta allt, hafva Riksens Ständer alltså beslutit, all extra Roteringen vid påkommande behof deraf, bör endast i manskap utgå, samt att alla emellan EK. M. och Kionan samt extra Rotehållare afslutade kontrakt, som afse förändring deruti, och hvilka utan Rikets Ständers bifall och samtycke icke kunna ega bestånd, böra till all verkan förfalla; hvarjemte Rikseus Stiänder yvclat förklara sig likaledes anse det koutrakt, hvarigenom Extra Rotehållare förbundit sig, alt emot befrielse från manskaps hällande, äfven under fredstider, erlågga vissa bidrag till Stalen, böra till sin. kraft upphöra, och lärer E. K. M. således täckas om ifrågavarande kontrakts upphäfvande i nåder föranstalia. Hara kan man då säga, att artikelns Författare cus åsyftat alt inverka på allmänheten, Mig synes, att han endast äsyftat att skärpa eftertanke hos styrelsen; och att man gör honan en stor orättvisa, då man säger, alt han vyrängt sina framställningar i cn sådan afsigt. Aktor bar väl sökt framdraga beslutet vid den alltför bekanta sista Riksdagen, och derigenom trott sig bevisa det obehöriga i artikeln. Jag-. svarar bärtill, all jag gerna Ööfverlemnar detta bevis till hvad det kan förmå ibland en nation som kanhända bör sjunga Te Deum öfver alla de beslut, som vidtagits af en Riksförsamling, om hvilken det vore Ä himmelsskriande synod att säga, det listen och korruptionen gått hand i hand, att öfvyerlemna samhället och dess fattigare klasser till maktens och rikedonmens godtycke; ty efterspelet visar ju raka motsatsen, och alt allt är väl beställdt. Likaså vill jag gärua qvarlemna Tit. Fredhohn, såsom den monarkiska principens försvarare, ufi den lucka, åklagaremaktens organer fuvnit i lagstittningen; förvissad , att tidsandan slår igen densanuna midt för hans näsa. Men såsom opassande och otillbörligt hoppas jag ait bvar och en skall anse en Aktors advokatoriska försök, att stämpla med brottslighet sädane delar af cc skrift, som ej utgöra föremal för ca Aktors åtal, eler att vilja gifva cn större brottslighet åt uttrycken, än. den bonom blifvit älegdt att beifra. Aktors försök , att draga obestämda slulföljder af särskildta uttryck, t. ex. blodehart och kanon-mat, samt gifva dom egenskapen af sw.deord, är alt på en gång lagstridigt, förnuftslöst, och mycket mer till satiren än till det allvarsamma öfverlemna sitt åtal. POch härmed anser jag mig tillräckligt hafva visat det olämpliga och lagstridiga i Aktors anmörkningar. Jag slutar alltså med en enda erinran till: dem, som skola afgöra emellan makten och mig: under det lugnet råder, och folkens tålamod fördrager byerje försök, som kan göras att iukräckta på nationerdas rättigheter, går det möjligen an, att makten i sin etolthet söker tysta byarje röst, som höjer sig för att yrka rätlvisa, billighet och skonsamhet emot de: lägre klasserna. I sin ordning kan ju ock den tid