net, är i samma mon en mägtig och ovärderlig organ för uppväckande af allmänna sympatier, — tryckfiiheten, som stämplas med namn at den låga pressen af alla dem, hvilka icke sjelfva begripa tilivarelsen af andra än låga motiver — äfven tryckfriheten lånte sin magt åt folkets sak. Man utskrek folkets politiska föreningar såsom likgiltiga för reformen och endast törstande efter en revolution, som de lik väl vilJe förekomma; man hade beslutitzZatt släppa armen lös? på nationen; man talte om nödvändigheten att placera Waterloo Hjelten i spet-en för affärerna. — Och huru bemötte folket alla dessa dåraktiga anslag? Det ö!fverskred icke lagarnes gränser; det anföll icke en enda af sina fiender; det sammandrog i Jugn siva politiska föreningar till millionvis, diskuterade de offentliga frågorna med mera skarpsinnighet och skicklighet än någonsin, och undertecknade nya petitioner till parlamenlet. Folkets fiender hotade tryckfiiheten — de hotade tryckfriheten — med munkatle; de hotade att qväfva hennes andedrag. Och huru uppförde sig häremot reformens offentliga organer? De utgjorde 33 delar af Envgelska bokpressarne, och fullföljde oförskräckte sin bana. De besvarade icke Lord Lyndhursts rasinde anfall i samma ton. De vacklade ickeåt hvarken den ena eller andra sidan, utan arbetade rakt fram för det stora målet. Folket och dess tryckfrihet äro Gud ske lof! oskadde; Reformbillen är upphöjd bland Englands lagar, och tryckfriheten — representanten af hela nationens upplysning — är mera betrygga ! än den någonsin war förut. i hvad form den Kongliga sanktionen gifves åt denna stora mesyr, är af föga vigt för nitioner. Men för bonom, ihvars namn denna sanktion skall gifvas, är det en fråga af oberäkneligt värde. Efter att hafva understödt Reformbillen under tusenfaldiga hinder och under oräkneliga svårigheter bistått sina Ministrar på deras ärofulla bana, skall Konung FFilliam, nu då denna bana ledt Lord Grey till segern — nu då svårigheterne och hindren äro förbi — nu då Brittiska nationen knapt kan afhålla sig från att nedfalla till fötterna för en älskad och faderlig Monark, för att omfamna hans knän och dyrka honom som sin välgörare — skall Konubg William nu draga sig tillbaka? — vända sig ifrån sina tillgifna och tacksamma undersåter? — skilja för all-tid sitt namn från den Handling, hvari hvarje bokstaf är oförgänglig? — vill han låta efterverlden se att 1832 års reform icke genomdiefs under; hans. auspicier utan i trotts af honom? — och sådant blott för att röja en fruktlös motvilja för den mäst lysande akt som pryder Englands historia? Om Hofmännen afråda H:s Maj:t, att vid detta tillfälle visa. sig för hans lyckliga folk, under föregifvande, att några eländiga insulter skulle möta honom; — så är detta prat visserlisen ganska värdigt den källa, hbvarur det härflyter; men föga värdt att tros af en mo