tå del bära en tillfogad oförrätt, eller låtsar icke bry
sig derom, antingen för att visa sig ju större i an-
dras ögon, eller af menniskofruktan, på det icke
sjelfständigheten skall synas komma i för stor oppe-
sition mot den tillbörl!iga aktningen för förmän, så
bör man d. ck likväl hafva med sig sjelf afgjort, det
bäde Könung, Samhälle och Rättvisan hafva iklädt en
ej mindre skyldigheter än rättigheter, och dorföre
alltid fordra de förra lika väl uppfyllda, som de sed-
vare begagnade på ett sält, som är cen fullmyndig
man höfviskt. Af Konuugen begärer man hägn åt si-
pa rättigheter; Han behöfver ock derföre veta om
och huru desamma vårdas af dem, Han i Sin stad och
ställe satt :afver: af Samhället fordrar man ej en-
dast sjelfva rättigheterna, utan ock deras vidare be-
främjande; det behöfver också derföre se, om man
vet hvilka rättigheter man begärer, och om man för-
står af dem göra det bruk, som de medgifva: af rätt-
visan yrkar man sina rättigheters återställande; hon
beböfver ock derföre veta, när af hennes bilräde nå-
gon göres behof; ty der ingen åklagare är, der är ju
ock ingen Domare, och wvolenti non fit injuria,
Det är visserligen en bland cen Tjenstemans obe-
hagligaste ställningar i lifvet, att börja klagomål mot
Förmän; men det egna obehaget bör dock alltid vwvi-
ka för de ofvanantydda allmänna skyldigheterna.
Att, på ett behörigt sätt, söka den rält man för sig
anser förverkad, är ej mindre hvars och ens rättig-
het, än skyldighet emot cembetsbröder , och hvarken
bör eller gerna kan såra redlige Förmän, de der all-
tid till grund för sitt behandlingssätt hafva sin 1ie-
spectabla öfvertygelse. Men att tystlåtet böja sig un-
der oförrätter, derföre att de tillfogas af förmän, är
en svåghet som skadar en sjelf och andra, samt ett
säkert medel att gifva hardiesse ål de oförrättande
ädla händerna, ty derigenom uppkommer alltid
mer och mer en viss säkerhet, som föder af sig cn
stygg ovana, hvilken slutligen blir en oefterrättlig
naturlig praxis; — ty man vet af gammalt, att con-
svetudo est altera natura.
I Ecclesiastika ärender uppstå ej sällan skäl till
mer och mwmdre vigtiga klagomål, endast af olika
fattningsförmåga hos Censistorium och Clerus af Lag-
sörfattningar, Cirkulärbref och olika plägseder i oli-
ka Stift). För sådana klagomåls förekommande, äro
de i dessa dagar uppväckte Prastmöten den pålitliga-
ste genvägen, Men ett vilkor är derföre nödvändigt,
det peml, att Biskop med Consistorium och Clerus
skola mötas med förtrocnde till hvarandra, ej såsom
tvänne opponerade potenser, och att allt hvad på des-
sa möten afhandlas, lemnas icke i obestämda uttryck ,
liknande forntidens orakelsvar, utan affatlas i otvä-
tydiga beslut. Dermed bör Clerus icke mindre än
Consistoriales finna sig betjente, ty såsom Biskop
Wallqvist anmärkte, en man som vill göra rätt,
fruktar icke för en regel om det, som är rätt. Men
det goda ändamålet förlora dessa möten belt och bål-
let, då Biskop och Consistorium å sin sida äro cir-
cumspecti, alt genom skrufvade meningar skaffa sig
läglighet och försvar för möjligen godtycklig tillämp-
vivg af redan tague eller tagande beslut och derige-
nom göra Clerus åa dess sida , lika ovillig till något
medgifvande ), eller oböjlig för något antagande af
till gemensam öfverliggnivg gjorda propositioner, e-
medan Clerus alltid föranlätes att frukta, det under
de välljudande fraserna och granna termerna celler
skickliga vändniugarue döljes en, på tjenligt tillfälle
ull förklädnadens afläggande lurande skälm — ty
Clerus kan nog också erinra sig, att stundom sannas
ordspråket: latet anguis in berba,
) Då Strengnäs Cons. på Prästmötet 1831 bråkade
mycket med Jus Superioris Cathedr, och äfven
sedan haft ctt anfall af samma förvirring 1 före-
ställvingen om rätta begreppet med denna rätt till
öfra Catb, på Prästmölen, så ställde Consistorium
i Linkösing på Prästmötet 183:, utan afseende på
Jus superioris Cathedrze, en graduerad i nedra Ca-
. - NN LEN ee -- Ten 2 - Aa