tå del bära en tillfogad oförrätt, eller låtsar icke bry sig derom, antingen för att visa sig ju större i andras ögon, eller af menniskofruktan, på det icke sjelfständigheten skall synas komma i för stor oppesition mot den tillbörl!iga aktningen för förmän, så bör man d. ck likväl hafva med sig sjelf afgjort, det bäde Könung, Samhälle och Rättvisan hafva iklädt en ej mindre skyldigheter än rättigheter, och dorföre alltid fordra de förra lika väl uppfyllda, som de sedvare begagnade på ett sält, som är cen fullmyndig man höfviskt. Af Konuugen begärer man hägn åt sipa rättigheter; Han behöfver ock derföre veta om och huru desamma vårdas af dem, Han i Sin stad och ställe satt :afver: af Samhället fordrar man ej endast sjelfva rättigheterna, utan ock deras vidare befrämjande; det behöfver också derföre se, om man vet hvilka rättigheter man begärer, och om man förstår af dem göra det bruk, som de medgifva: af rättvisan yrkar man sina rättigheters återställande; hon beböfver ock derföre veta, när af hennes bilräde någon göres behof; ty der ingen åklagare är, der är ju ock ingen Domare, och wvolenti non fit injuria, Det är visserligen en bland cen Tjenstemans obehagligaste ställningar i lifvet, att börja klagomål mot Förmän; men det egna obehaget bör dock alltid vwvika för de ofvanantydda allmänna skyldigheterna. Att, på ett behörigt sätt, söka den rält man för sig anser förverkad, är ej mindre hvars och ens rättighet, än skyldighet emot cembetsbröder , och hvarken bör eller gerna kan såra redlige Förmän, de der alltid till grund för sitt behandlingssätt hafva sin 1iespectabla öfvertygelse. Men att tystlåtet böja sig under oförrätter, derföre att de tillfogas af förmän, är en svåghet som skadar en sjelf och andra, samt ett säkert medel att gifva hardiesse ål de oförrättande ädla händerna, ty derigenom uppkommer alltid mer och mer en viss säkerhet, som föder af sig cn stygg ovana, hvilken slutligen blir en oefterrättlig naturlig praxis; — ty man vet af gammalt, att consvetudo est altera natura. I Ecclesiastika ärender uppstå ej sällan skäl till mer och mwmdre vigtiga klagomål, endast af olika fattningsförmåga hos Censistorium och Clerus af Lagsörfattningar, Cirkulärbref och olika plägseder i olika Stift). För sådana klagomåls förekommande, äro de i dessa dagar uppväckte Prastmöten den pålitligaste genvägen, Men ett vilkor är derföre nödvändigt, det peml, att Biskop med Consistorium och Clerus skola mötas med förtrocnde till hvarandra, ej såsom tvänne opponerade potenser, och att allt hvad på dessa möten afhandlas, lemnas icke i obestämda uttryck , liknande forntidens orakelsvar, utan affatlas i otvätydiga beslut. Dermed bör Clerus icke mindre än Consistoriales finna sig betjente, ty såsom Biskop Wallqvist anmärkte, en man som vill göra rätt, fruktar icke för en regel om det, som är rätt. Men det goda ändamålet förlora dessa möten belt och bållet, då Biskop och Consistorium å sin sida äro circumspecti, alt genom skrufvade meningar skaffa sig läglighet och försvar för möjligen godtycklig tillämpvivg af redan tague eller tagande beslut och derigenom göra Clerus åa dess sida , lika ovillig till något medgifvande ), eller oböjlig för något antagande af till gemensam öfverliggnivg gjorda propositioner, emedan Clerus alltid föranlätes att frukta, det under de välljudande fraserna och granna termerna celler skickliga vändniugarue döljes en, på tjenligt tillfälle ull förklädnadens afläggande lurande skälm — ty Clerus kan nog också erinra sig, att stundom sannas ordspråket: latet anguis in berba, ) Då Strengnäs Cons. på Prästmötet 1831 bråkade mycket med Jus Superioris Cathedr, och äfven sedan haft ctt anfall af samma förvirring 1 föreställvingen om rätta begreppet med denna rätt till öfra Catb, på Prästmölen, så ställde Consistorium i Linkösing på Prästmötet 183:, utan afseende på Jus superioris Cathedrze, en graduerad i nedra Ca. NN LEN ee -Ten 2 Aa