ue aTO SKyldipe all aAaISliva DELYR oiver OPECININA, så erfordras icke af dem, eller äga de ingen rättighet, att något sådant meddela öfver ett oflicium på Prestmöte; alltså har lagen icke ansett det såsom någon förtjenst, som vid ansökningar kan komma i fråga, derföre bar man äfven trott, att Strengnäs Consistorium icke hordt eller bör vara betänkt på ett sådant förfarande, hälstdet borde erfarit hvad redan Biskop Wallqvist på sin tid visste, nexml att Snille och qvickhet ersätta någon gång vid Förlör och Disputations-acter, liksom i samqväm, det som brister i grundlighet, och dölja bristen.? 4:0 Lektor Ramström säger vidare: att, ehuru Kyrkoherden Rolen och v. Kontrakts-Prosten Ekström, 1 anseende till godkända och försvarliga prof af insigter samt ådagalagd Embetsmanna-skicklighet och mångårig tjenst, gjort sig förtjente till deremot svarande uppmuntran och befordran, ban dock ej kan anse deras förtjenster så beskaffade, ett de kunna föreslås till de större Pastorater, hvilka, enligt Kongl. Maj:ts Nådiga vilja, skulle blifva försedde med sådane män, de der för serdeles lärdom och skicklighet gjort sig i det allmänna kände. Huru Hr Lektor Ramström förstått Konel. Maj:ts Nådiga vilja, och gifvit sitt raisonnement utseende af alt hafva ställt sig densamma till efterrättelse, skola vi lätt finna af en jemförelse mellan Kongl Maj:ts Nådiga Bref och Lektor Ramströms tolkning af dem. För att här komma till rätta med Hr Lektorn, skola vi då taga till hjelp, ibland andra, just det af honom sjelf åberopade Kongl. Cirkulär-Brefvet af den 14 Jan, 181. Uti detsamma finner man stadgadt, att: större skicklighet och erfarenhet uteslutas icke från befordran genom en förvärfvad större grad i kunskaper, då desse sednare icke ro serdeles (!) utmärkte ? vidare: ?den högre lärdomen äger en ostridig företrädesrätt wid Pastorater af första klassen, och att Kongl. Baj:ts vilja vore, det Domprosterierne och de större Pastoraterne i Riket blefve försedde med sådane Män, de der för serdeles lärdom och skicklighet gjort sig i det allmänna kände, eler de der, ehurnu icke öfvade i Prästerliga förrättningar, genom en vidsträckt lärdom , genom en förvärfvad menniskokännedom, genom det behof Theologien äger af andra Vetenskaper, kunna göra Ståndet och Förvsamlingen heder och nytcta.? I samma Nådiga bref förklarar ock Kongl. Maj:t att: afsigten bar icke kunnat vara, att tillägga de första stegen på Lärdomshbanan ett uteslutande företräde till de största Pastorater, enär Lärdomen icke blifvit fortsatt till en utmärkt grad, eller förenad med erfarenhet , hvarföre Consistorium vid tillämpningen af Kongl. Maj:ts Nådiga vilja, bör ställa sig efter den föreskriften, att den enas större lärdom och den andras använda möda och förvärfvade skicklighet i tjensten må met hvarandra vägas. Så lyder Kongl. Maj:ts Nådiga vilja uti det af Ha Lektor Ramström för giltigheten af hans conclusion åberopade Circulär; och vi behöfde visst iche tillägga något enda ord mera, alldenstund det är så högst synbarligt, huru Hr Lektorn velat illa förstå Kongl Maj:ts vilja; men på det en hvar må na tillfälle att se huru litet. Consistorium vid förslagets upprättande till 1. och K varit i saknad at tydliga, bestämda och på detsamma fallet tillämpliga Höga föreskrifter, kunpa vi icke underlåta alt anföra några ord utur Kongl. Maj:ts Nådiga Cirkulärbref af d 2: Aug. 1786, och det så mycket häldre, som det af Hr Lektor Ramström åberopade Brefvct af d. 24 Jan. 1811 utgör liksom en förklaring och stadfästelse på detsamma. Der stadgas: det bör skattas för skicklighet hos en Sökande, att han äger Lärdom och de kunskaper som vid sysslans fullkomliga bestridande fordras: samt för förtjenst, att han med kännedom, nil och försigtighet skölt det kall honom varit anförtrodt, och såmedelst gjort sig förtjent af vidare befordran.? Vidare heter det i samma Nådiga Bref: om en vida yngre, som beständigt haft tillfälle, att obehindradt sköta sina studier, skulle uti koanskaper synas Ööfvergå en äldre, som väl också äger mogen lärdom och öfriga goda egenskaper, men hvilken varit föranlåten att använda sin tid på utöfningen af en mödosam tjenst, och således ej hunnit uppnå en lika så vidsträckt lärdom, då skall den sednares ar