ue aTO SKyldipe all aAaISliva DELYR oiver OPECININA,
så erfordras icke af dem, eller äga de ingen rättig-
het, att något sådant meddela öfver ett oflicium på
Prestmöte; alltså har lagen icke ansett det såsom nå-
gon förtjenst, som vid ansökningar kan komma
i fråga, derföre bar man äfven trott, att Strengnäs
Consistorium icke hordt eller bör vara betänkt på ett
sådant förfarande, hälstdet borde erfarit hvad redan
Biskop Wallqvist på sin tid visste, nexml att Snille
och qvickhet ersätta någon gång vid Förlör och Di-
sputations-acter, liksom i samqväm, det som brister
i grundlighet, och dölja bristen.?
4:0 Lektor Ramström säger vidare: att, ehuru
Kyrkoherden Rolen och v. Kontrakts-Prosten Ek-
ström, 1 anseende till godkända och försvarliga prof
af insigter samt ådagalagd Embetsmanna-skicklighet
och mångårig tjenst, gjort sig förtjente till deremot
svarande uppmuntran och befordran, ban dock ej kan
anse deras förtjenster så beskaffade, ett de kunna fö-
reslås till de större Pastorater, hvilka, enligt Kongl.
Maj:ts Nådiga vilja, skulle blifva försedde med så-
dane män, de der för serdeles lärdom och skicklighet
gjort sig i det allmänna kände.
Huru Hr Lektor Ramström förstått Konel. Maj:ts
Nådiga vilja, och gifvit sitt raisonnement utseende af
alt hafva ställt sig densamma till efterrättelse, skola
vi lätt finna af en jemförelse mellan Kongl Maj:ts
Nådiga Bref och Lektor Ramströms tolkning af dem.
För att här komma till rätta med Hr Lektorn, sko-
la vi då taga till hjelp, ibland andra, just det af ho-
nom sjelf åberopade Kongl. Cirkulär-Brefvet af den
14 Jan, 181. Uti detsamma finner man stadgadt,
att: större skicklighet och erfarenhet uteslutas icke
från befordran genom en förvärfvad större grad i
kunskaper, då desse sednare icke ro serdeles (!) ut-
märkte ? vidare: ?den högre lärdomen äger en ostri-
dig företrädesrätt wid Pastorater af första klassen,
och att Kongl. Baj:ts vilja vore, det Domprosterier-
ne och de större Pastoraterne i Riket blefve försedde
med sådane Män, de der för serdeles lärdom och
skicklighet gjort sig i det allmänna kände, eler de
der, ehurnu icke öfvade i Prästerliga förrättningar,
genom en vidsträckt lärdom , genom en förvärfvad
menniskokännedom, genom det behof Theologien äger
af andra Vetenskaper, kunna göra Ståndet och Förv-
samlingen heder och nytcta.? I samma Nådiga bref
förklarar ock Kongl. Maj:t att: afsigten bar icke
kunnat vara, att tillägga de första stegen på Lär-
domshbanan ett uteslutande företräde till de största
Pastorater, enär Lärdomen icke blifvit fortsatt till
en utmärkt grad, eller förenad med erfarenhet ,
hvarföre Consistorium vid tillämpningen af Kongl.
Maj:ts Nådiga vilja, bör ställa sig efter den före-
skriften, att den enas större lärdom och den andras
använda möda och förvärfvade skicklighet i tjensten
må met hvarandra vägas.
Så lyder Kongl. Maj:ts Nådiga vilja uti det af Ha
Lektor Ramström för giltigheten af hans conclusion
åberopade Circulär; och vi behöfde visst iche tilläg-
ga något enda ord mera, alldenstund det är så högst
synbarligt, huru Hr Lektorn velat illa förstå Kongl
Maj:ts vilja; men på det en hvar må na tillfälle att
se huru litet. Consistorium vid förslagets upprättande
till 1. och K varit i saknad at tydliga, bestämda
och på detsamma fallet tillämpliga Höga föreskrif-
ter, kunpa vi icke underlåta alt anföra några ord
utur Kongl. Maj:ts Nådiga Cirkulärbref af d 2: Aug.
1786, och det så mycket häldre, som det af Hr Lektor
Ramström åberopade Brefvct af d. 24 Jan. 1811 ut-
gör liksom en förklaring och stadfästelse på detsam-
ma. Der stadgas: det bör skattas för skicklighet
hos en Sökande, att han äger Lärdom och de kun-
skaper som vid sysslans fullkomliga bestridande for-
dras: samt för förtjenst, att han med kännedom, nil
och försigtighet skölt det kall honom varit anför-
trodt, och såmedelst gjort sig förtjent af vidare be-
fordran.? Vidare heter det i samma Nådiga Bref:
om en vida yngre, som beständigt haft tillfälle, att
obehindradt sköta sina studier, skulle uti koanskaper
synas Ööfvergå en äldre, som väl också äger mogen
lärdom och öfriga goda egenskaper, men hvilken va-
rit föranlåten att använda sin tid på utöfningen af
en mödosam tjenst, och således ej hunnit uppnå en
lika så vidsträckt lärdom, då skall den sednares ar-