(Insändt).
EN SCEN BLAND TUSEN.
Eno September-afton förliden höst gick jag
utåt IHorosgatan, för att taga mig rörelse i
fria luften. Ljudet från klockorna i Maria,
som erinrade att någon fördes till det ssta
åviorummet, dallrade i luften. Både detta
sorgliga ljaäd, och det intryck af förgänglighet
som hösten alltid ingifver, stämde min själ
för dystra betraktelser. — Jag kade avancerat
törbi Adolf Fredriks torg, då några ord med
en smärtfull ton yttrade från ett öppnadt fön-
sler väckte mig ur mina drömmar. Kom-
mer du och hälsar på mig i morgon också
Hustru lilla?? — sade dena sorgsna rösten, och
en välljudande qvinnoröst svarar från gatan
i en mild ton: det gör jag helt säkert — god
natt — Gud vare med dig! — hvarefter hon
hastigt begaf sig bort. Jag såg mig omkring
och fann att det var Bysättaiogs-häktet, der
deuona scen föreföll.
Hon gick åt samma håll som jag ämnade,
och vid nästa böra såg jig henne vika af. Då
ifven jag framkom dit, fann jag att hon icke
hunnit längre än till ea trappa nära hörnet,
der hon såsom det syntes öfverväldigad at
smärta och matthet satt sig under den biltra-
ste gråt. Hon uppreste sig långsamt då hon
olef mig varse, och en känsla af medlidande
ivef mig att på något afstånd följa henne,
ör att utforska hennes hemvist. Detta dröjde
;j lävge. Hon går igenom några grän-
ler, tills hon slutligen går in i en liten för-
allen koja, Jag ingick i förstugan, men stad-
ade ett ögonblick under tvekan, om jag skul-
e störa hennes smärta, eller ej. Jag hörde
vågra barn beklaga sig öfver hunger, och en
esse, hvars röst tycktes utmärka en ålder af
umkriovg 5 år, sade med en nedslagen ton, att
van ej fällt en enda slant, men väl snubbor af
rågre få, som han vågat begära utaf. Jag
örstod att ban varit ute för att begära all-
nosor, och jag hörde modren med en tvun-
en glädtig ton söka trösta honom så godt
son kunde, Jag kunde väl icke hjelpa myc-
et; men i nödens ögonblick har äfven en
Läs f sitt värde. Jag beslöt att gå in, Elän-
ets hemvist voro mig ej obekanta, och bor-
e ej vara det för någon, ty insen väckelse
r så stark och välgörande, som den, hvil-
en orsakas af den menskliga uselheten. Qvin-
an förskiäcktes då hon såg en obekant stiza
2. Jag skyndade att befria henne från sin
vuktan, och tillkännagaf min afsigt, att efter
örmåga lindra hennes nöd. Måusskenet visa-
e mig heunes verkeligen vackra ansigte, hvil-
et, jemte bheanes städade väsende, ännu mera
idrog at väcka deltagande, Jag frågade ef-
xr orsaken till heones beklagansvärda: till-
ånd, och Lon berittade öppenhjertigt, att
eanes man, som var Handtverkare, blifvit af
1 vän, (hvers namn bon förteg), lockad att
ckna en borgen, för att bkjelpa honom uren
rlögenhef. Skuldsedelu hade kommit i en
rocentares händer, och när betalnings-tecmi- :