(Insändt). EN SCEN BLAND TUSEN. Eno September-afton förliden höst gick jag utåt IHorosgatan, för att taga mig rörelse i fria luften. Ljudet från klockorna i Maria, som erinrade att någon fördes till det ssta åviorummet, dallrade i luften. Både detta sorgliga ljaäd, och det intryck af förgänglighet som hösten alltid ingifver, stämde min själ för dystra betraktelser. — Jag kade avancerat törbi Adolf Fredriks torg, då några ord med en smärtfull ton yttrade från ett öppnadt fönsler väckte mig ur mina drömmar. Kommer du och hälsar på mig i morgon också Hustru lilla?? — sade dena sorgsna rösten, och en välljudande qvinnoröst svarar från gatan i en mild ton: det gör jag helt säkert — god natt — Gud vare med dig! — hvarefter hon hastigt begaf sig bort. Jag såg mig omkring och fann att det var Bysättaiogs-häktet, der deuona scen föreföll. Hon gick åt samma håll som jag ämnade, och vid nästa böra såg jig henne vika af. Då ifven jag framkom dit, fann jag att hon icke hunnit längre än till ea trappa nära hörnet, der hon såsom det syntes öfverväldigad at smärta och matthet satt sig under den biltraste gråt. Hon uppreste sig långsamt då hon olef mig varse, och en känsla af medlidande ivef mig att på något afstånd följa henne, ör att utforska hennes hemvist. Detta dröjde ;j lävge. Hon går igenom några gränler, tills hon slutligen går in i en liten förallen koja, Jag ingick i förstugan, men stadade ett ögonblick under tvekan, om jag skule störa hennes smärta, eller ej. Jag hörde vågra barn beklaga sig öfver hunger, och en esse, hvars röst tycktes utmärka en ålder af umkriovg 5 år, sade med en nedslagen ton, att van ej fällt en enda slant, men väl snubbor af rågre få, som han vågat begära utaf. Jag örstod att ban varit ute för att begära allnosor, och jag hörde modren med en tvunen glädtig ton söka trösta honom så godt son kunde, Jag kunde väl icke hjelpa mycet; men i nödens ögonblick har äfven en Läs f sitt värde. Jag beslöt att gå in, Elänets hemvist voro mig ej obekanta, och bore ej vara det för någon, ty insen väckelse r så stark och välgörande, som den, hvilen orsakas af den menskliga uselheten. Qvinan förskiäcktes då hon såg en obekant stiza 2. Jag skyndade att befria henne från sin vuktan, och tillkännagaf min afsigt, att efter örmåga lindra hennes nöd. Måusskenet visae mig heunes verkeligen vackra ansigte, hvilet, jemte bheanes städade väsende, ännu mera idrog at väcka deltagande, Jag frågade efxr orsaken till heones beklagansvärda: tillånd, och Lon berittade öppenhjertigt, att eanes man, som var Handtverkare, blifvit af 1 vän, (hvers namn bon förteg), lockad att ckna en borgen, för att bkjelpa honom uren rlögenhef. Skuldsedelu hade kommit i en rocentares händer, och när betalnings-tecmi: