nan I synnernet hade att tacka sma undersa-
vares tapperhet och ihärdighet.
Sådana äro några af de händelser, för hvil-
ka Madrid varit en skådeplats. Då en främ-
ling, nyligen anland inom dess muorar, kastar
sina blickar ruandt :mkemng, för att efterfor-
ska de loca!a förmåner, som kunnat gifva an-
ledning till dess grundliggn ng, stannar han
törhgen, då han bjader till alt utgrunda, hu-
.u det kunnat blifva en stor stad. Dess om-
Ssifvingar lemna så Itet fält båd: för åker-
bruk och boskapsskötsel, att slagtboskap och
jordens alter, ja till och med alia Hifförnö-
deoheter dtföras frå r landets aflässnaste trak-
ter. Så kommer stadens fiskförvå I på mulås-
vor ifrår A bhuttkr Oceanen och Medelhaf-
vet, boskap från Astarteraa och Gilicien. och
frökt ifrån Andaluastens och Valencias afli2s-
na trädgårdar. Under sålana missgynnande
omstin hgheter kunna mannf.ctuser aldrig
blomstra i Madrid; hvad handen betväffar,
så hindra de bergsträckor, som bilda dess
gräns i vorr och vester, alla communicationer
med hälften af Hilfön, och den obetydliga
Manzanaresfloden underlättar på intet vis trans-
porten; det enda gaga den förskaffar staden,
ar att den förser dess tvätterskor med tillväck-
ligt vatten.
Ehwu Madrid har att tacka en slump eller
nyck för sin uppkomst, och fastän en stad,
som på detta sätt upp tigit till välstånd och
makt, nödvändigt mäste återfalla till ob-:tyd-
ighet, när det helas intresse och icke en en-
Jas nyck en gång kommer att ordna Spani-
ens angelägenheter, är det icke desto mindre
vu en stor stad?
Gallicierne äro små till växten, starka och
satta, och så mycket som möjligt både till
utseende och lynne i allmänhet olika
de öfriga Spanjorerna och likaså skiljak-
tiga i seder och klädedrägt. De bära en li-
ten spetsig mössa, jacka och byxor af brunt,
mycket groft kläde: tunga skor beslagna med
söm, så att de tyckas kunna räcka en hel lifs-
tid, en vil läderpung framtill, der de stoppa
sina pengar, och en läderdyna. på högra skul-
dran., för att skydda jack an mot nötrming. De
äro sträfva och råa b sitt sätt att vara, och i
allmänhet främmande för den belefvenbet och
artighet, som så förmånligt utmärker deras
öfriga landsmän. De gå alltid på högra sidan
af trottoiren och aldrig ur vägen, hvarken
för män eller qvisnor, En: dag kom: Don
Diego till: mig, för att gifva sin vanliga lec-
tion, hållande sin hatt i handen, hvilken han
he möra le si; att återgifva sia vanliga form,
under det han svor öfver en Gallicier, som
språngit på honom i ett gathörn. Han hade
tagit sig före att lexa upp honom, men Gal-
hic:ern satte ned sin vattenkagge, unlog en
stolt ställning och sade: Soy noble! Pm (jag är
Adelsman!) något som: icke är owanligt bland
dessa landtbor.
De och Asturierne brukas såsom. bärare, i
hvilken egenskap de: ofta användas att aflem-
na: pennivsar eller cassera in reverser. Sådan
är den orubbetiga ärligheten: hos dessa Swe-
vernas. råa söner.