Tre sönderdelade Uiketl och medtogo allt Gitm bufvud, hävder, fötter och ivä fvor. Sedan äfven detta rysliga förråd var fö tärdt, lefdr sällskapet 1 ouppbörl:g fruktan för bvarandra; bvar och on ville bära den fruktansvärda yxan, och igen våg-de rwillsluta sina ögon af farlåga utt blifva mördad af de öfriges I denna belägenhet öfsverenskommo Broughkton och w annan vid ramv Fagan. ev adertonårig yngling, att den na skulle vaka medan den andra sof. Hungein dref dem åter att mörda en al sällskapet, en gammal man onskring sextio år vidt namn — Covceutry. De te öfviga bade lottat om hvilken som skule döda bhovom. Lotten föll på Fagan. Den gamle såg mör diren komma eniol sig med upplyftad yxa, och bad om nåd; men Fagan slog Lonem med yxhammaren för pannan, han dog icke strax u:an de öfrige måste fulllorda mordet Jag bar yxan denna dagen, berättsde Broushtov, jo för Domstolen, och lade den om natten usder bufvudet, men visste cj att en af de andia hade en rakknif, bhvarmed de kunde b inga mig om lifvet. Innan ännu Covenotrys kött var alldeles uppätet, uppsprang Macavoy en ratt stirrade vildt framför sig, och bad mig följa sig under förevändnirg att utsätta suvaror för nNåsov kKänguwu. Vi lemnade Fagan vid elden och aflägsnade oss några hundrade steg, då Mscavoy bad mig sätta mig. Jag har yxan på axeln och fruktade för Macavoy, emedau ha: var starkare än jag. Jag kastade yxan åt sidan, dock så att den låg mig nämnare än honom; ty jag befarade att ban ville rycka den till sig. Han föreslog mig att mörda Fagan, på det han cj slulle kunna vittna mot oss. Jag samtyckte ej dertill, eu:edan jag sade v:1r tryggt kuvna anförtro mitt lif i Fagsns: hänvder, brarpå jag återvände till elden. Fagan låg på marken och värmde sig. Jag Jade yxan på marken och satte vig boedyvid bonom, och Macavoy tog plats till Löger om mig. Jag hade gerna sagt Fagav hvad M-.cavOy hade i sinnet, men denne satte sig bredvid oss, tog häftigt yxan i handen och vande icke sina blickar ifrån oss. Derpå slfumiade jaz in, men väcktes af Fagans skrik, hvilken med såradt hufvud låg utsträckt på marken. Macavoy stod bredvid honom med yxan i handen. Hvad har du gjort, niding? rvopade jag till konom. Tyst — detta skall rädda våra lif, svarade han och gaf Fagan apdrva sacet, hvarefter han med rakknifven afskar hars strupe. Det som var gjordt kunde ejändras; jag stillade min harm, hjelpte att afdraga den dödes kläder, hvarpå vi skuro honom i stycken och stekte allt höttet på en gång, så alt det kunde lättare bäras ech längre hålJa sig. Kort deretter hörde vi några vilda hundar jaga en känguru och sågo dem fånga djuret; vi togo bytet af hundarne och bortkastade öfverlefvorna af Fagans lik. Tröttheten och hopplösheten att kunna lifvära oss tvun go oss att återvända till Colonien3 vi återkommo oo oo or cat ss