Tre sönderdelade Uiketl och medtogo allt Gitm
bufvud, hävder, fötter och ivä fvor.
Sedan äfven detta rysliga förråd var fö -
tärdt, lefdr sällskapet 1 ouppbörl:g fruktan för
bvarandra; bvar och on ville bära den fruk-
tansvärda yxan, och igen våg-de rwillsluta si-
na ögon af farlåga utt blifva mördad af de
öfriges I denna belägenhet öfsverenskommo
Broughkton och w annan vid ramv Fagan.
ev adertonårig yngling, att den na skulle
vaka medan den andra sof.
Hungein dref dem åter att mörda en al
sällskapet, en gammal man onskring sextio år
vidt namn — Covceutry. De te öfviga bade
lottat om hvilken som skule döda bhovom.
Lotten föll på Fagan. Den gamle såg mör
diren komma eniol sig med upplyftad yxa,
och bad om nåd; men Fagan slog Lonem med
yxhammaren för pannan, han dog icke strax
u:an de öfrige måste fulllorda mordet Jag
bar yxan denna dagen, berättsde Broushtov,
jo för Domstolen, och lade den om natten
usder bufvudet, men visste cj att en af de
andia hade en rakknif, bhvarmed de kunde
b inga mig om lifvet.
Innan ännu Covenotrys kött var alldeles
uppätet, uppsprang Macavoy en ratt stirrade
vildt framför sig, och bad mig följa sig un-
der förevändnirg att utsätta suvaror för nNåsov
kKänguwu. Vi lemnade Fagan vid elden och
aflägsnade oss några hundrade steg, då Msca-
voy bad mig sätta mig. Jag har yxan på a-
xeln och fruktade för Macavoy, emedau ha:
var starkare än jag. Jag kastade yxan åt si-
dan, dock så att den låg mig nämnare än ho-
nom; ty jag befarade att ban ville rycka den
till sig. Han föreslog mig att mörda Fagan,
på det han cj slulle kunna vittna mot oss.
Jag samtyckte ej dertill, eu:edan jag sade v:1r
tryggt kuvna anförtro mitt lif i Fagsns: hänv-
der, brarpå jag återvände till elden.
Fagan låg på marken och värmde sig. Jag
Jade yxan på marken och satte vig boedyvid
bonom, och Macavoy tog plats till Löger om
mig. Jag hade gerna sagt Fagav hvad M-.ca-
vOy hade i sinnet, men denne satte sig bred-
vid oss, tog häftigt yxan i handen och vande
icke sina blickar ifrån oss. Derpå slfumiade
jaz in, men väcktes af Fagans skrik, hvilken
med såradt hufvud låg utsträckt på marken.
Macavoy stod bredvid honom med yxan i
handen. Hvad har du gjort, niding? rvopa-
de jag till konom. Tyst — detta skall rädda
våra lif, svarade han och gaf Fagan apdrva
sacet, hvarefter han med rakknifven afskar
hars strupe. Det som var gjordt kunde ejän-
dras; jag stillade min harm, hjelpte att afdra-
ga den dödes kläder, hvarpå vi skuro honom
i stycken och stekte allt höttet på en gång,
så alt det kunde lättare bäras ech längre hål-
Ja sig. Kort deretter hörde vi några vilda
hundar jaga en känguru och sågo dem fånga
djuret; vi togo bytet af hundarne och bort-
kastade öfverlefvorna af Fagans lik. Trötthe-
ten och hopplösheten att kunna lifvära oss tvun
go oss att återvända till Colonien3 vi återkommo
oo oo or cat
ss