orsåken hvarföre Whig Mivisterer, om de ock hittills varit, hädanefter ej mera blifva ÖfVergångs-Ministtrer. Det är nu Toiys förbehållet att spela denna roll och det måste så vara, då JVhigs ej längre äro ett parti, utan en nation, en tidsanda). Ännu en möjlighet gifves — den välkomnaste, lättaste, bästa ef dem alla — om Wilhelm IV besinnade sig, återkallade Lord Grey och samtyckte till den omtvistade Pärscreationen. Ett och annet uttryck i de utländska Tidningarne entyda likasom en aflägsen förhoppning om något sådant. Skulle väl Minoisterens upplösniog kanske vara ett litet försök, att känna vederbörande på pulsen och utröna, huruvida reform-idden rätt slagit rot hos folket? Skulle väl den af intriganta qvinnfolk och deras afföda belägrade Fursten, svag och utledsen, vilja på några dar via dem deras händers verk och följderna deraf, för att låta händelserna skräma dem till förnuft, och en tystnad, den han sjelf ej har styrka att ålögge dem? Om så är, så: tycks det som om ändamålet vore vunnet. Skattevägringarne i Birmingham , Manchester m. m., lidningarne, som oförställdt påminna Drottning Adelaide om Marie Antoinettes öde, Underhusets adress — en af dess aktDingsvärdaste medlemmar, Alderman Foods yltrande, Patt Konungen, om han lade sig i händerna på Boroush-månglare-factionen, ej länge skulle fortfara att beherrska England, ett yttrande, som ef Fuset ej tillrättavistes, utan tvertom afhördes med bifall — Konungens, den forut så älskade och högt uppbuine Konungens emottagande med hvisslingar och smäderop, då han samma dag visade sig ute — allt detta tycks ock i sanning vera tillräckligt att kufva det aristocratiska öfvermodet hos ett kön, hvars skönaste segrar pläga vinnas genom saktmod och eftergifvenhet, men som, då det beträder en motsatt bana, pumera Gudskelof, i det offentliga lifvet åtminstone, ej skördar annat än ett rättvist förakt och en afsky, som i sina följder stundom, enligt hvad den nyare historien visar, varit rätt kännbar för den som träffats deraf,