orsåken hvarföre Whig Mivisterer, om de ock
hittills varit, hädanefter ej mera blifva Öf-
Vergångs-Ministtrer. Det är nu Toiys förbe-
hållet att spela denna roll och det måste så
vara, då JVhigs ej längre äro ett parti, utan
en nation, en tidsanda).
Ännu en möjlighet gifves — den välkom-
naste, lättaste, bästa ef dem alla — om
Wilhelm IV besinnade sig, återkallade Lord
Grey och samtyckte till den omtvistade Pärs-
creationen. Ett och annet uttryck i de ut-
ländska Tidningarne entyda likasom en af-
lägsen förhoppning om något sådant. Skulle
väl Minoisterens upplösniog kanske vara ett
litet försök, att känna vederbörande på pul-
sen och utröna, huruvida reform-idden rätt
slagit rot hos folket? Skulle väl den af in-
triganta qvinnfolk och deras afföda belägra-
de Fursten, svag och utledsen, vilja på nå-
gra dar via dem deras händers verk och
följderna deraf, för att låta händelserna skrä-
ma dem till förnuft, och en tystnad, den han
sjelf ej har styrka att ålögge dem? Om så är,
så: tycks det som om ändamålet vore vunnet.
Skattevägringarne i Birmingham , Manchester
m. m., lidningarne, som oförställdt påminna
Drottning Adelaide om Marie Antoinettes ö-
de, Underhusets adress — en af dess akt-
Dingsvärdaste medlemmar, Alderman Foods
yltrande, Patt Konungen, om han lade sig i
händerna på Boroush-månglare-factionen, ej
länge skulle fortfara att beherrska England,
ett yttrande, som ef Fuset ej tillrättavistes,
utan tvertom afhördes med bifall — Konun-
gens, den forut så älskade och högt uppbui-
ne Konungens emottagande med hvisslingar
och smäderop, då han samma dag visade sig
ute — allt detta tycks ock i sanning vera
tillräckligt att kufva det aristocratiska öfver-
modet hos ett kön, hvars skönaste segrar plä-
ga vinnas genom saktmod och eftergifvenhet,
men som, då det beträder en motsatt bana,
pumera Gudskelof, i det offentliga lifvet åt-
minstone, ej skördar annat än ett rättvist för-
akt och en afsky, som i sina följder stundom,
enligt hvad den nyare historien visar, varit
rätt kännbar för den som träffats deraf,