en, och tycker mig också derfore choleratast.
ifven kungen bär en gördel af det borgerli-
aste flanell.
Många förklädda prester gå omkring bland
olket och utsprida, att en roserkrans är det
västa medel emot Choleran. S:t Simonisterne
äkna det som en af deras religions stora fö-
eträden, att ingen S:t Simonist skall kunna
lö af sjukdomen; ty så länge antalet af lä-
:ans apostlar ännu är otillräckligt, får ingen
f dem dö. Bonapartisterne påstå, att den
om får känning af Choleran, endast behöfver
itta uppåt Place Vendöme för att rädda lif-
set. Sålunda har hvar och en sin tro i nö-
len. Hvad mig beträffar, så tror jag på fla-
vell.
Någonting verkligen löjligt är att se, hvil-
sa pultroner menniskorna nu äro, när de sitta
ill bords, betrakta de mest menniskoälskan-
le? rätter med misstroende, och under djupa
uckar svälja de bästå bitarne. Läkarne hafva
agt, alt man bör frukta för ingenting, och icke
orarga sig åt något; men pu frukta alla för,
tt de kunde förarga sig i onöd, och förar-
a sig åter öfver sin egen fruktan. De nyttja
fta orden mon Dieu, och deras röst är så len
ch tyst som en barnsängsqvinnas. Derjemte
ukta de som kringvandrande apothek, känna
ig ofta på magen, och fråga med en rädd
ippsyn i hvarje ögonhlick efter de dödas an-
al. Folket klagade beständigt, att flere dogo
n man säger. Min barberare berättade mig,
tt en gammal fru i Faubourg Blontmartre
ade suttit hela natten vid ett öppet fenster,
ör att räkna liken dem man bar förbis hon
jade räknat trehundrvade, hvarefter hon sjelf
amma morgon insjuknade af förkylning, som
on: hade ådragit sig vid fenstret, fick kramp
ch cho!eia, och var död innan klockan 10.
Tvarthän man såg på gatorna, syntes likpro-
essioner, eller oftast likvagnar, utan någon
om följde med. Då likvagnarna icke råckte
ill, vyttjade man annat forverk , öfverdraget
ned svart tyg, hvilket såg ganska besynner-
igt ut. Slutligen såg jag likkistor i hyrv-ha-
escher (fiacres); båda ändarne stucko ut på
idorva. Det var ohyggligt att se, huru sto-
a möbelvagnar, verkliga lik-omnibus, (omni-
us mortuis) foro omkring, och dussintals lik-
istor lassades på dem. I syonerbet gaf grann-
kapet af en kyrkogård en sorglig anbliek.
ag ville besöka en god vän, och kom just i
gom tid, för att se hans jordiska qvarlefvor
yftas på vagnen. Härvid fick jag det sorgliza
nfallet att följa honom till gvafven, och for
erföre efter vagnen till Pöre-la- Chaise.
lär höll kusken hostigt. Jag vaknade ur
nina grubblerier, och såg — intet anvat än
uimmel och lik-kistor. Jag hade råkat in
blaod några hundrade likvagnar, bvilka
löto sig kring den trånga Kyrkogårds-
orten, och i denna dystra omgifning måste
ag nu tillbringa elt par timmar. Sluteligen
rågade jag af bara ledsnad härvid den näv-
naste kusken, hvilken den döda var, som han
ransporterade; och hvilken bedröflig slump!
van nämnde mig namnet på en ung fru,
vars vagn några veekor förut, då jag for till
2 AM tå