en, och tycker mig också derfore choleratast. ifven kungen bär en gördel af det borgerliaste flanell. Många förklädda prester gå omkring bland olket och utsprida, att en roserkrans är det västa medel emot Choleran. S:t Simonisterne äkna det som en af deras religions stora föeträden, att ingen S:t Simonist skall kunna lö af sjukdomen; ty så länge antalet af lä:ans apostlar ännu är otillräckligt, får ingen f dem dö. Bonapartisterne påstå, att den om får känning af Choleran, endast behöfver itta uppåt Place Vendöme för att rädda lifset. Sålunda har hvar och en sin tro i nölen. Hvad mig beträffar, så tror jag på flavell. Någonting verkligen löjligt är att se, hvilsa pultroner menniskorna nu äro, när de sitta ill bords, betrakta de mest menniskoälskanle? rätter med misstroende, och under djupa uckar svälja de bästå bitarne. Läkarne hafva agt, alt man bör frukta för ingenting, och icke orarga sig åt något; men pu frukta alla för, tt de kunde förarga sig i onöd, och förara sig åter öfver sin egen fruktan. De nyttja fta orden mon Dieu, och deras röst är så len ch tyst som en barnsängsqvinnas. Derjemte ukta de som kringvandrande apothek, känna ig ofta på magen, och fråga med en rädd ippsyn i hvarje ögonhlick efter de dödas anal. Folket klagade beständigt, att flere dogo n man säger. Min barberare berättade mig, tt en gammal fru i Faubourg Blontmartre ade suttit hela natten vid ett öppet fenster, ör att räkna liken dem man bar förbis hon jade räknat trehundrvade, hvarefter hon sjelf amma morgon insjuknade af förkylning, som on: hade ådragit sig vid fenstret, fick kramp ch cho!eia, och var död innan klockan 10. Tvarthän man såg på gatorna, syntes likproessioner, eller oftast likvagnar, utan någon om följde med. Då likvagnarna icke råckte ill, vyttjade man annat forverk , öfverdraget ned svart tyg, hvilket såg ganska besynnerigt ut. Slutligen såg jag likkistor i hyrv-haescher (fiacres); båda ändarne stucko ut på idorva. Det var ohyggligt att se, huru stoa möbelvagnar, verkliga lik-omnibus, (omnius mortuis) foro omkring, och dussintals likistor lassades på dem. I syonerbet gaf grannkapet af en kyrkogård en sorglig anbliek. ag ville besöka en god vän, och kom just i gom tid, för att se hans jordiska qvarlefvor yftas på vagnen. Härvid fick jag det sorgliza nfallet att följa honom till gvafven, och for erföre efter vagnen till Pöre-laChaise. lär höll kusken hostigt. Jag vaknade ur nina grubblerier, och såg — intet anvat än uimmel och lik-kistor. Jag hade råkat in blaod några hundrade likvagnar, bvilka löto sig kring den trånga Kyrkogårdsorten, och i denna dystra omgifning måste ag nu tillbringa elt par timmar. Sluteligen rågade jag af bara ledsnad härvid den nävnaste kusken, hvilken den döda var, som han ransporterade; och hvilken bedröflig slump! van nämnde mig namnet på en ung fru, vars vagn några veekor förut, då jag for till 2 AM tå