va deri, så klagade desse öfver intrång i sin handtering, och förebragte, besynnerligt nog, samma bevis härför, som dessa skråherrar, tiondepredikanter, fakultetsledamöter, embetsmästare och medbröder i andra gillen, hvilka ännu, på några ställen i det goda Tyskland , böja sitt rop emot borttagandet af sådane gamla missbruk och smuts från medeltiden, hvaraf de tro sig kunna draga nytta. Det upplopp som nu inträffade, är redan förut bekant genom tidningarne, men man kan knapt föreställa sig dess vedervärdighet. De nya renhållningskärrorne sönderslogos, chiffoniererne barricaderade sig vid porten S:t Denis; ge: neralmarsch slogs, Casimir Pårier lät trumma fram sina myrmidoner ur deras boutiquer; medborgaretronen darrade; räntan föll och Carslisterne hurrade, De sistnämnde hade ändtligen funnit sina mest naturliga allierade uti lumpsamlare och gamla käringar, hvilka pu gjorde samma principer gällande såsom förfäktare af det ärftliga och legitima smuts-intresset, Knappt hade detta upplopp blifvit dämpadt, till mångas harm, som vid hvarje sådant oväsende åtminstone hoppas den närvarande regeringens undergång, förrän man hastigt fick böra det ryktet, att det myckna folket, som så raskt bade blifvit begrafvet, icke hade dött af någon sjukdom, utan af gift, hette det nu, som var utströdt i alla lifsmedel, på torgen, hos bagare, hökare och vinbandlare. Ju underligare dessa bevättelser läto; desto begärligare uppsnoappades de af folket; och till och med de envisaste tviflare måste sätta tro dertill, då polisprefektens kungörelse utkom, Polisen, som flere gånger visat sig mindre angelägen att förekomma och tillintetgöra förbrytelserna, än att hafva vetat af dem, ville antingen lysa med en noggrann kännedom om saken, eller ock afsåg den endast, att afvända från regeringen hvarje misstanka, antingen förgiftningsryktena voro sanna eller falska; allt nog, genom den olycksaliga kungörelsen, hvari polisen uttryckhgen sade sig vara giftblandarne på spåren, erhöll det ohyggliga ryktet en officiel kekräftelse, och hela Paris råkade bäraf i den rysligaste bestörtning: det är oerhördt, skreko de äldste bland folket, som under de svåraste revolutionstiderne icke hade erfarit någonting ditåt. Mödrarne tryckte sina små barn ängsligt till sig, greto bittert och jämrade sig, att de oskyldiga kräken skulle dö i deras armar. Det stackars folket vågade hvarken äta eller dricka, och vred händerna af smärta och förtviflan. Det var som om verldens undergång hade varit för handen, I synnerhet i gathörnen vid de rödmålade vinkällarskyltarne samlades och rådslogo grupper af folk , och der var det i synnerhet, som man ransakade de personer, mot hvilka mas hyste några misstankar, och olyckliga de, om uti deres fickor fanns något som kunde misstänkas. Folket öfverföll dem då, likt rasande vilddjur. Många råddade sig genom fintligbet, många undanrycktes faran genom bea mo mm ÅK 7 om Fr 0 ee ee