a
Att ej af Nordens ädlivgar den siste
UT
Är bortgömd i den graf, som sluter Dig
Beskrifning på en folkstam på
de blåa bergen.
De högsta bergen af bergskedjan Neilgher-
ry of Coimbattor , eller de blåa bergen på
Indiens södra halfö, äro bebodde af en folk-
stam kallad Tudas, som i alla afseenden skil-
jer sig från de öfrige invånarne i dessa regio-
ner. Medlemmarne af denna stam äro af mer
in medelmåttig vext, och äro af naturen be-
oålvade med stort mod och athletiska kropps-
krafter. Hurndan årstid och väderlek än må
vara, lemoa de bufvudet obetäckt; håret lå-
ter de vexa till 6 å 7 tuius längd, bena det
midt på hufvudet och låta det falla ned i
ånga lockar öfver nacken; äfven på ett kort
ifstånd skulle man tycka att denna hårkläd-
sel vore snarare en prydnad än en af naturen
förlänt skönhet. - Tudeserne låta äfven skäg-
vet vexa till en viss längd, och utom hos
vamle gubbar är det alltid af en glänsande
vart färg och har samma lenhet och finhet
om bos de stammar, hvilka bebo de lägre
egionerna.
Stora lifliga ögon, Romersk näsa, vackra
änder, ett välbi idadt ansigte, understundom
allt afalivat men för det mesta med uttryck af
ladt lynoce och munterliet utgöra den karak-
er som skiljer Tudeserne från Ivdiens öfriga
Tudesernve äro fallne för glitter; de bruka
må örhängen af guld; nåsre nyttja halsband
f silfver; andre åter bära silfverringar på
ingrarne. Mannens klädnad består af ett
tycke tyg, som betäcker bröstet och medjan,
ch fasthålles med en gördel, samt af en man-
el, som lemnar hufvudet, benen och stundom
ögra armen obetäckte. Dessa delar af krop-
ven äro nakoa, och de veck af manteln, som
ro ämnade att betäcka högra armen, falla
illbaka på venstra axeln.
Då Tudeserne sitta eller ligga, äro de helt
ch hållet insvepte i manteln och de nyttia
varken natt eller dag någon annan klädnad
Her betäckninga. Männerne bruka hvarken
andaletr eller betäckning; de gå aldrig be-
väpnade, och man skulle tro att de voro all-
leles okunniga i att bruka vapen; de pläga
ndast bära i högra händen en liten käpp,
wyaraf de mindre begagna sig som stöd än för
tt drifva sina hjordar.
Qvinnorna äro af en kroppsvext, som mot-
varar männernes. Deras hy är i allmänhet
inare, troligen derföre att de äro mindre ut-
atta för solen. Samma skönhetskarakter i-
senfinnes hos dem som hos männerne, men
len är mildare och lenare. En stor del af
lessa qvinnor har ett utmärkt svart hår, som
tjocka flätor nedfaller öfver halsen och ax-
arne.
Eharu blygsamma och anständiga, ha de
ngen portion af den dummna rädsla, som van-
igtvis träffas bos qvinnor i de lägre re-