men
Censur i Berlin.
Litteraturen är här, såsom på andra ställen,
stationär; endast med den skilnad, att bristen
på goda producter icke här, såsom i Leipzig
och Munchen, ersättes af politiska ströskrifter;
och de som derifrån införas, finna få köpare.
Förteckningen på förbjudna böcker tilltager
med hvarje dag; den är snart lika tjock som
Påfvens Jadex. Inom nio månader hafva åt-
minstone lika många böcker förbjudits, som
utkommit i Berlin under samma tid. Om man
frågar, hvartill allt detta tjenar, så rycker
hvar och en på axlarna, Frågar man hvem
som egentligen är orsaken till dessa förbud,
anklagar den ene den andre och ingen anser
inrättuingen vara nyttig eller passande; hvar
och en mockerar sig deröfver, men förbudet
forifar Gnovuu (vanligtvis sedan hela upplagan
redan Sr utsåld) till dess det af sig sjelf fal-
ler i glömska; och det har derigenom endast
bidragit till att arbetet läses med mera begär-
lighet.
Den förhoppning som en tid hystes, att få
se ceasuren eftergifven, har blifvit bedragen.
Orsaken härtill ligger, — skulle någon väl
tro det — till största delen i medlidandet;
man vill oemligen icke lemna en bop dumma
censorer utan bröd, emedan de icke kunna
företaga sig något annat? ja! någon gång går
man äony längre. Då den beryktade Cenosorn
Grano dug och lemnade sin familj efter sig
utan förmögenhet , så likasom införliftvades
censuren med familjen; men som enkano icke
Jär kunna läsa väli bok, och således är oför-
-mögen att utöfva embetet, så har detta upp-
drag i stället blifvit lemnadt åt hennes son
som är — Karnett! Familjen Grano har nu
uppsigten öfver alla vetenskapliga Jurnaler.
Vårt Öfver-Censur-Gollegiuw är sammansatt
af ypperligt folk, trogna statens tjenare, till
ev del uttjenta. Det vore förtal att påstå,
att någon af dessa herrar har några bemliga
afsig ter; allt hvad de önska, är Jrid och re