tå concerlant och inveckladt i hvartannat,
att örat och tanken ha svårt att uppfatta det.
Beethoven synes bär ba öfverlemoat sig till
dessa excentriska fantasier, detta idgernas sön-
derstyckande och afbrytande, som ofta ska-
dar total-effecten af hans senare arbeten.
Resumten af vårt omdöme om den store
mästarens en-döme är i följd häraf: att musi-
ken till Fideho alltid skall af den sanna mu-
sikälskaren högt nppskaltas; men att den ej år
nog fattlig för den större allmänheten: att den
sannt målar ämnet; men likväl icke medför
fullkomlig scenisk effect? att den innehåller
nya originella och vackra motiver, som en
varlig kompositör kunde uttänja till flera
ope:or; men att måhända sjelfva rikdomen
deraf gör, ait en det undfaller åhövaren: att
sluteligen Ha:monierna äro af den yppiga na-
tur och instiumenteringen vittnar om denna
konst i stämmornas förande, som i allmänhet
utmärker Tyska skolan och serskildt den Bee-
thovenska.
Utom de spelande personer vi förut om-
nämnt, anmärkes om Herr Almlöf som Pi-
zario: att ehwu denre utmärkte Skådespe-
Hare ej sjelf lärer göra anspråk som Sångare,
försvarade han dock sin plats rätt väl, eme-
dan banps parti hurvudsakeligen haren decla-
merande säng, till hvars utförande hans skå-
despelaretalang underbjelpte. Herr Fahlgren
som Rocco utför sin Fångvaktare- roll lika
lyckligt, som vi förut selt i en annan pjes.
Fru Lindström som Marcellina och Jaquinot,
(Herr Lindström) hade för obetydliga 1oller
att det kan öka det beröm som tillhör dem
om vi säga att deras partier med förtjenst ut-
fördes. —
krk Sun stR ottan nn Åt DDR Å