jUerr Ferler, och om hans Jtalienska expeditioner torde man knnna säga, som den politiske Kandestöber om sin tids: Ihr Herre! Jeg kan sverge paa at det blev sort for mive Ööjne, da jeg saae disse tidender; jeg vill. ikke givecfire skilling meer for disse Italierske expeditiorer, de ere kun Galgen! ist. Diet är lycka för Herr Pårier att Bolbe:g icke blef hans samtida, Hade han kunn.t arbeta undan så fort som Herr Perier lemna maäterialier så I ——— men vi öfvergå till handelserove: De Fransyska tropparnes antal i Ancona förminskas dägligen. Omkring 400 man inskeppades på flere serskilda fartyg under medlet af April, för att återvända till Toulon; för närvarande finnes icke i Ancona större mili ärstyrka qvår, än som först landsattes der i Februari månad, De Österrikiska tropparne i Romagna förblifva helt stilla i sina qvarter; deras antal snarare ökas än minskas. — I medlet af April erhöll man i Rom Franska regeringens svar på de af Grefve Sit Aulaire framsjällde förslag till förlikning af de mellan nämnde styrelse och Påfven uppkomna misskhälligheter. Franska ministören tar, curiöst nog, sin tillflykt likasom till Påfvens milda hjerta, och grundar sin anhållan om gillande af sina våldsamma åtgärder, på det afseende som den anser böra fästas vid dess tvungna, efter rättsbegreppen i hela sin stränghet icke mätbara ställning. Man tror att Påfven skall, för en tidrymd den han sjelf bestämmer, tillåta de Franska tropparne att vistas i Ancona, utan att likväl vilja medgifva dem samma förmåner som Österrikarne. Dessa äro nemligen på Påfvens serskilda begåran inryckta i landet och färdiga att lemna det, när han så ästundar. Så goda vänner förtjena naturligtvis en helt annan behandling. Fordrade Fransmännen att anses i samma Cathegori som Österrikarne, så komme de, naturligtvis att genast aftåga; ty dertill behöfdes blott Påfvens åstundan, hvilken han gerna när som helst är färdig att meddela Fransmännen, men aktar sig nog för att låta Österrikarne förmärka. Fransmännen komma således att, så länge Hans Helighet så för godt finner, tillbringa sin tid i Ancona; men de få ieke erhålla någon förstärkning, ej begifva sig utom Staden och måste helt och hållet på egen hekostnad ombesörja utgifterna för vistandet derstädes. Hvem har väl till slut vunvit på expeditionen? Den man minst skulle ana och som sjelf knapt föreställer sig det — Påfl ga regeringen; de stackars frihetsvännerne äro nu till fullo öfvertygade om att de, i intet fall kunna lita sig till Frankrike; Påfven kan med såkerhet påräkna att Österrikarne qvablifva så länge han för godt finper, och han kan således med fullkomlig trygghet anordna administrationen 1 Legationerne efter sitt tycke, så mycket hellre som det är en gång för alla gifvet att ingen slags concession, ingen reform i förvaltningen m. m. kommer i fråga, så länge en Fransk Soldat ännu finnes qvar på den Påfliga jorden. Emedler tid tror man att Österrikarve och Hans Hetala Gelf skola vöra Hr Casimir PErier till