sten skall förstöras måste 1oten upryckas, och total afsägelse af distillerade starka drycker är här oundvikligen nödvändig. Att den på en gång kan verkställas utan menliga påföljder för helsan, är vid de Amerikanska GCorrections Inrättningarne fullkomligen ådagalagdt. Dit hafva personer ankommit, hvilka genom ymnigt njutande af starka drycker varit så förstörde att de ej kunnat emottaga någon föda, utan i början endast förmått förtära rent källvatten; men bastigt nog har deras tillstånd förbättrats, utan att de njutit någon spirituös dryck, och efter någon tid hafva de återfått en helsa, som på många år varit dem beröfvad. Då vi således vilja, att den på fylleri begifne måtte afhålla sig från bränvin och andra dylika drycker, mäste vi sjelfve med våra exempel visa, att man kan undvåra detsamma. I annat fall komme vårt cget handlingsätt i motsats mot den lära vi predika, och verkan deraf blir ringa eller ingen. 4:0 Ett lika förhållande inträffar i afseende på den nuvarande ungdomen. Om man, äfven med de bästa förnuftseskäl söker öfvertyga densamma, att den gör bäst och klokast, som icke smakar bränvin, och derigenom undgår att genom missbruket deraf blifva förstörd , så skall dock bvar och en yngling, som ser sina föräldrar, slägtingar, lärare, vänner och bekanta fortfara att supa bränvin, tänka: Det måtte ändå finnas något godt deruti; det måtte väl vara behagligt, nyttigt etler nödvändigt? Lärdomen glömmes lätt, men exemplet verkar dagligen, och bringar ynglingen att åtminstone göra ett försök huru det smakar. Början år gjord och fortgången blir den vanliga. Svårligen kan och någon säga åt ynglingen: Bränvinet är skadligt, lät bli det, ehuru jag icke kan aflägga dess bruk. Huru, tänker denna, är det möjligt att man ej kan aflägga det skadliga? Antingen måste det ej vara sådant, eller ock visar detta en moralisk svaghet hos Läraren. I båda fallen förloras förtroendet, och lärdomen blir utan verkan. Man måste sjelf visa andra den väg man vill att de skola gå, och ett gammalt ordspråk säger: den som vill jaga andra måste springa sjelf. Hos Ledamöterne af Nykterhets-föreningen bafva dessa skäl verkat den fullkomligaste öfvertygelse derom, att allt hvad de kunde säga sine medborgare till minskande eller hämmande af bränvinets missbruk skulle blifva af föga eller ingen kraft och verkan, om icke de sjelfve, genom att aflägga allt bruk deraf, bevisade sin tro med sina gerningar. Mången ansåg kan hända, i den stunden, det vara en uppoffring att undvara den behagliga aptitsupen. Erfarenheten har dock visat, att detta, i stället att kunna kallas en uppoffring, är en ren vinst, att hälsan vunnit derpå, och att penningebesparingen ej varit obetydlig. Brän vinets afläggande var det hufvudsakliga föremålet för vår öfverenskommelsez; men om vi hade inskränkt oss dertill, så hade man