smakar brän vin, finner vanligen detsamma gan-
ska motbjudande. Toges instinkten till rätte-
snöre, och vore ej andras exempel så föile-
dande, så skulle deras antal som supa brän-
vin blifva ganska ringa. Först sedan man
vant sig dervid, är det som man finner det-
samma behagligt ech till och med oum-
bärligt. Ingen dryck finnes, oss veterligen,
som så lätt orsakar rus som bränvin och an-
dra destillerade starka drycker af likartad be-
skaffenhet. Missbruket är så nära förenmadt
med bruket, att det svårligen kan undvikas.
En så lätt och så starkt rusande dryck må-
ste ovilkorligt, om den allmänt begagnas, öka
fylleriet på ett förfärligt sätt. Andra rusgif-
vande drycker äro dels mindre lätt åtkomlige,
somlige dyrare, och fordra merendels en stör-
re quantitet. Den dryckenskap som dermed
öfvas kan icke gerna blifva så allmän och för
hela nationen så förstörande, som bränvinssu-
pandet. Visserligen behöfvas understundom
förfriskningar och någon lifvande dryck vid
glada och högtidliga tillfällen, men dertill bö-
ra då väljas de i alla afseenden mest oskadliga.
Den sanna glädjen kommer fiån hjertats frid,
och skalden säger med mycket skäl:
Den Bachus som var Pbcbi bror,
är icke den på Tunnan.
samt tillägger derefter den gyldene reglen:
Drick vid en högtid ditt glas eller par,
För att glädjas, ej blott för att dricka.
För dem, som så tänka, blifva icke behof-
ven af rusgifvande drycker så stora, och kun-
na till en god del fyllas af våra inhemska
drycker, af hvilka i synnerhet ölet år vida
tjenligare, såsom förfriskningsmedel än brän-
vinet. Detta senares öfverhand tagande bruk,
har dock mycket bortträngt det förra. En
återgång härnti är således nödvändig för den
goda sakens framgång, utan att det derföre
kan antagas, att lika mycket öl erfordras som
nu bränvin förtäres; ty till dagligt bruk ar
det ena lika litet nödvändigt, kanske äfven
ibland skadligt, som det andra. Den sto-
re Benjamin Franklin berättar, att han,
såsom Boktryckeri-lärling, drack endast vat-
ten, och var fullkomligt så stark och frisk
som hans porterdrickande kamrater, hvilka på-
stodo, att de det förutan ej förmådde föra bok-
pressarne. Der ölet saknas eller icke kan med-
föras, skulle kanhända bränvinet någon gång
anses oumbärligt, men derutöfver kan det ic-
ke med skäl försvara sin plats. Bruket att
till kommande och gående eller i stället för
drickspenningar gifva bränvin, är en sed,som
i märklig mon bidragit till fylleriets utbre-
dande. Mången karl, som förut icke förtärt
bränvin annorlunda än ganska måttligt, har,
sedan. han flere gånger på dagen blifvit trak-
terad dermed, i synnerhet på förmiddagarne,
och utan att njuta någon föda dertill, snart
blifvit rusig och fått smak för dryckenskap.
Afskaffandet af denva sedvänja är ganska
maktpåliggande för nykterhetens befrämjande.
2 —-— KN Fr oo TT RA RT oo ss