smakar brän vin, finner vanligen detsamma ganska motbjudande. Toges instinkten till rättesnöre, och vore ej andras exempel så föiledande, så skulle deras antal som supa bränvin blifva ganska ringa. Först sedan man vant sig dervid, är det som man finner detsamma behagligt ech till och med oumbärligt. Ingen dryck finnes, oss veterligen, som så lätt orsakar rus som bränvin och andra destillerade starka drycker af likartad beskaffenhet. Missbruket är så nära förenmadt med bruket, att det svårligen kan undvikas. En så lätt och så starkt rusande dryck måste ovilkorligt, om den allmänt begagnas, öka fylleriet på ett förfärligt sätt. Andra rusgifvande drycker äro dels mindre lätt åtkomlige, somlige dyrare, och fordra merendels en större quantitet. Den dryckenskap som dermed öfvas kan icke gerna blifva så allmän och för hela nationen så förstörande, som bränvinssupandet. Visserligen behöfvas understundom förfriskningar och någon lifvande dryck vid glada och högtidliga tillfällen, men dertill böra då väljas de i alla afseenden mest oskadliga. Den sanna glädjen kommer fiån hjertats frid, och skalden säger med mycket skäl: Den Bachus som var Pbcbi bror, är icke den på Tunnan. samt tillägger derefter den gyldene reglen: Drick vid en högtid ditt glas eller par, För att glädjas, ej blott för att dricka. För dem, som så tänka, blifva icke behofven af rusgifvande drycker så stora, och kunna till en god del fyllas af våra inhemska drycker, af hvilka i synnerhet ölet år vida tjenligare, såsom förfriskningsmedel än bränvinet. Detta senares öfverhand tagande bruk, har dock mycket bortträngt det förra. En återgång härnti är således nödvändig för den goda sakens framgång, utan att det derföre kan antagas, att lika mycket öl erfordras som nu bränvin förtäres; ty till dagligt bruk ar det ena lika litet nödvändigt, kanske äfven ibland skadligt, som det andra. Den store Benjamin Franklin berättar, att han, såsom Boktryckeri-lärling, drack endast vatten, och var fullkomligt så stark och frisk som hans porterdrickande kamrater, hvilka påstodo, att de det förutan ej förmådde föra bokpressarne. Der ölet saknas eller icke kan medföras, skulle kanhända bränvinet någon gång anses oumbärligt, men derutöfver kan det icke med skäl försvara sin plats. Bruket att till kommande och gående eller i stället för drickspenningar gifva bränvin, är en sed,som i märklig mon bidragit till fylleriets utbredande. Mången karl, som förut icke förtärt bränvin annorlunda än ganska måttligt, har, sedan. han flere gånger på dagen blifvit trakterad dermed, i synnerhet på förmiddagarne, och utan att njuta någon föda dertill, snart blifvit rusig och fått smak för dryckenskap. Afskaffandet af denva sedvänja är ganska maktpåliggande för nykterhetens befrämjande. 2 —-— KN Fr oo TT RA RT oo ss