pu länge blifva det, om icke en händelse
tvingar vår ministeie att afvika från dess in-
consequenta handlingssätt. Det vore önskligt
att så skedde, ty det handlar om Kronans
ära och om ett icke obetydande antal menni-
skors öde. Vanligen angifves dessa flyktin-
gas antal alltför obetydligt i tidningarna; från
vitthauen och Polen gingo nemligen minst
2),000 man af alla grader, hvaraf ungefär
3,000 utgingo till Gallicien,t bögst 11,000 å-
tervände till Polen, omkring 1,500 voro Preus-
siske undersåtare, och åtminstone 13,000 stad-
nade qvar, af hvilka 5,c00 erhöllo understöd
af vår regering, men de öfrige funno ett rik-
ligare underhåll hos fabiriksegare, handtver-
kare och landtmän. — Hela detta antal ville
under nuvarande förbållanden icke återvända
till Polen, och alla hittills försökta medel att
beveka dem dertill, förblefvo fruktlösa. Öf-
vertalanden, tillbud af amnesti, försäkran om
ett godt behandlingssatt i fäderneslandet hade
ingen verkan; man skred till strängare medel,
delade dem i smärre hopar, för att hindra
följden af deras sammanvaro; deras kantone-
rivgar ändrades flere gånger; här och der in-
sattes en och annan på några dagars vatten
och bröd, samt under vintern i öppna lador:
— ingenting halp. Vi vilja till Frankrike?
vat deras enda svar. Sade man dem åter, alt
Frankrike icke skulle taga emot dem, så sva-
rade de: Nå väl, så wilja vi till Alster, till
Amerika, hvart som helst, blott icke till Rys-
sarna Då föreställde man sig, att oflicerar-
ne, som lågo i qvarter några mil derifrån,
bade intalat dem att envist framhärda i deras
föresats. Officerarne fingo derföre befallning
att lemna orten, och ssågo sig med häpnad
obligerade dertill af gensdarmer.
Oaktadt två månader sedermera förflutit, ro-
a soldaterne ännu oupphörligt: Vi vilja till
Frankrike. Då detta fortfor, började man
skilja dem åt, att dela dem i compromettera-
de, i mer och mindre exalterade o. s. v., och
förlade dem på detta sätt i nya kantonerin-
oar. Till de mest hårdnackade räknade man
Artilleristerna, det ryktbara 4:de regementet ,)
och Krakusernue. Det troddes allmänt att de
komprometterade? och exalterade skulle få
marchera ur landet; men detta har ännu ic-
ke ägt rum; tvärtom hafva, enligt sednaste
underrättelser, 21 af de så kallade exalterade
Underofficerarne blifvit inslutne i Kasematter-
na i Graudeoz, hvar och en för sis. Jag för-
bigår med tystnad händelserna i Elbing, Pireus-
sisch Markt m. fl.; äfven mordscenerna i Fi-
phau, der olycklige, under Konungens skydd
stående flyktingar, som ville gå attien högre
instans klaga öfver liden oförrätt, funno vä-
gen tillspärrad med bajonetter! Detta rörer
bekanta händelser, hvilka, om de än aldrig så
vanställas, hvarken kunna förgyllas ellev öf-
verstrykas inför Europa, eller våra egna med-
borgare; devtill finnas för många tusen vitt--
nen. En gång måste det visa sig, hvilka be-
vekelsegrunder fört vår regering till detta steg.
Dock — de äro lätta att utfinnaz det är sam-
ma osaliga. inflytande, som sedan många år