pu länge blifva det, om icke en händelse tvingar vår ministeie att afvika från dess inconsequenta handlingssätt. Det vore önskligt att så skedde, ty det handlar om Kronans ära och om ett icke obetydande antal menniskors öde. Vanligen angifves dessa flyktingas antal alltför obetydligt i tidningarna; från vitthauen och Polen gingo nemligen minst 2),000 man af alla grader, hvaraf ungefär 3,000 utgingo till Gallicien,t bögst 11,000 återvände till Polen, omkring 1,500 voro Preussiske undersåtare, och åtminstone 13,000 stadnade qvar, af hvilka 5,c00 erhöllo understöd af vår regering, men de öfrige funno ett rikligare underhåll hos fabiriksegare, handtverkare och landtmän. — Hela detta antal ville under nuvarande förbållanden icke återvända till Polen, och alla hittills försökta medel att beveka dem dertill, förblefvo fruktlösa. Öfvertalanden, tillbud af amnesti, försäkran om ett godt behandlingssatt i fäderneslandet hade ingen verkan; man skred till strängare medel, delade dem i smärre hopar, för att hindra följden af deras sammanvaro; deras kantonerivgar ändrades flere gånger; här och der insattes en och annan på några dagars vatten och bröd, samt under vintern i öppna lador: — ingenting halp. Vi vilja till Frankrike? vat deras enda svar. Sade man dem åter, alt Frankrike icke skulle taga emot dem, så svarade de: Nå väl, så wilja vi till Alster, till Amerika, hvart som helst, blott icke till Ryssarna Då föreställde man sig, att oflicerarne, som lågo i qvarter några mil derifrån, bade intalat dem att envist framhärda i deras föresats. Officerarne fingo derföre befallning att lemna orten, och ssågo sig med häpnad obligerade dertill af gensdarmer. Oaktadt två månader sedermera förflutit, roa soldaterne ännu oupphörligt: Vi vilja till Frankrike. Då detta fortfor, började man skilja dem åt, att dela dem i comprometterade, i mer och mindre exalterade o. s. v., och förlade dem på detta sätt i nya kantonerinoar. Till de mest hårdnackade räknade man Artilleristerna, det ryktbara 4:de regementet ,) och Krakusernue. Det troddes allmänt att de komprometterade? och exalterade skulle få marchera ur landet; men detta har ännu icke ägt rum; tvärtom hafva, enligt sednaste underrättelser, 21 af de så kallade exalterade Underofficerarne blifvit inslutne i Kasematterna i Graudeoz, hvar och en för sis. Jag förbigår med tystnad händelserna i Elbing, Pireussisch Markt m. fl.; äfven mordscenerna i Fiphau, der olycklige, under Konungens skydd stående flyktingar, som ville gå attien högre instans klaga öfver liden oförrätt, funno vägen tillspärrad med bajonetter! Detta rörer bekanta händelser, hvilka, om de än aldrig så vanställas, hvarken kunna förgyllas ellev öfverstrykas inför Europa, eller våra egna medborgare; devtill finnas för många tusen vitt-nen. En gång måste det visa sig, hvilka bevekelsegrunder fört vår regering till detta steg. Dock — de äro lätta att utfinnaz det är samma osaliga. inflytande, som sedan många år