SLU ti Lau LIL Vv ll VALAR IE SER TA CR AUUUJIUL ANT BIS folkningen i båda de förstnämnde länderne, men ingen egde dock så mycket fog att beklaga sig deröfver som Peeradeln, hvilka der-t igenom angreps i sina dyrbaraste intressen och af äldre urkunder garanterade constitutionella rättigbeter. De Irländska och Skottska Peerer, hvilka ej voro Ministrarnes favoriter, beröfvades i ett ögonbliek lagstiftarens rätt — det skönaste arf en ädling inom Britannienkan vänta sig; men icke nog dermed:t a . . lod då de beröfvades utöfningen af sin Peersrätt, vägrade man dem, under förevändning just af det Peerskap, hvars högsta prerogativ man frånto: e dem, rättighet att, lika med andra medborgare, söka en plats i underhuset. Unionsacterne förbjuda nem:iigen Skottlands och Irlands Peerer, så väl som Englands, att taga säte bland Grefskapens och Städernes representanter. Detta stadgande, billigt och naturligt i afseende på England, der hvarje Peer ar ledamot af första Kamaren, blef sålunda rent af ett med gyckel förenadt våld i afseende på Skottland och Irland. Detta egna, högst rättsstridiga förhållande har ock redan flere gånger, under för reformen helt främmande omständigheter, varit ämne för discussion inom Parlamentet. Antar man nu att vid en ny Pärscreation tjugufyra utnämningar skedde bland familjchefer, som burit Hermelins-manteln före unionstideroe, skulle väl den styfsintaste oligarch, vare sig Whig elter Tory, våga att komma fram med en klagan, att Öfverhusets värdighet och anseende dymedelst blifvit förpärmade? Å andra sidan, hvad verkan skulle icke ett fortsatt förnekande af medfödda rättigheter göra på de icke representerande Päxernas sinnen, under förhållanden, hvilka, serdeles i Erland, blifva med hvarje dag betänkligare? Kunna väl dessa ädla Lorder, som utgöra blomman af Irlands adet och utöfva ett så stort inflytande på dervarande befolkping i allmänhet, glömma att det var unionen som utdref dem. ur deras eget parlament, och alt en upplösning af denna unionsakt skulle med ett penndrag återgifva dem ,alla deras förfäders prerogativer? Men är det vålinärvazande oroliga tider, under närvarande allmänna söndring i tänkesätten, som en klok aristocrati, en förvuftig regering bör uppväcka och underhålla dylika minnen, dylika förboppningar? Och vore ej alltsammans hjelpt derigenom, att några medlemmar af Irlands Päradel indrages i parlamentet? Hurn mycket skulle ej England, 3enom denna lika enkla som naturliga utväg, befästa och utvidga det inflytande, som det så väl beböfver i Irland? Det kan visserligen icke vara vår mening, att Pärs-utnämningen skulle inskränkas till den gamla aristokratin, då man både i England, Skottland och Irland räknar bland medelklassen så många berömda namn, de der skulle blifva den största prydnad för rikets första lagstiftande kamare. — Vår mening har blott i det föregående varit, att bevisa huru