strida sina funktiorer. Det år egenteligen emot påföljden af sådana kriser, som man måste vara på sin vakt. Föreställom oss blott att den alltid skuggrädda börsopinionen någor gång vacklar, eller kassan genom försummadr inbetalvingar, vid en dålig konpjuuktar, skulle blottställas för faran att icke mäkta noggrannt hovorera sina förbindelser. Emedlertid hafva en mängd Bruksegare redan ivgått uti inrättningen, och ett mäktigt intresse är skapadt för upprätthållandet af dess kredit på hvad vilkor som helst, samt ett måhända lika mäktig! bland obligationernas innebafvare. Nu uppstår frågan att från främmande håll skaffa en, om också blott tillfällig, hjelp och stöd åt inrättningen. Kan man då göra sig försäkrad, att icke i en framtid någon motion skulle framkomma, antingen hos Bruks-Societeten, om ett ytterligare biträde, eller hos Rikets Ständer, om beläningsrätt för obligationerna i Banken, eller någen annan dylik, bos oss så vanlig, finanskur? I förra fallet kan det lätt hända, att, då delägarnve i kassan tillika äro delägare i Jernkontoret, det beslutas, att Jernkontoret skall yt erligare bispringa kassan, antingen till betäckande af dess håkade förluster etler för alt rädda kontorets redan der insatta medel, för hvilka risken kan blifva ganska betydlig, ifall krisen inträffade innan någon be1vdlig del af de ouppsägbara fyra millionerna äni.uv hunnit blifva upplånad. Samma motiv, som förmådde Rikets Ständer att vid flera Riksdagar lemna nya anslag åt Götha Kanal, skulle då tilläfventyrs äfven här komma att utöfva sitt mäktiga inflytande, och om Bruksegainpes intresse, såsom delägare i hypothekskassan, öfvervägde deras intresse såsom delägare i Jernkontoret, åstadkomma en rubbning i det sednares tillgångar, hvarigenom de fördelar, som detta ypperliga verk förskaffat bergshardteringen, kunde för en längre eller koitare tid gå förlorade, medan tillgångarne som bäst! behöfvas till åstadkommande af förbättringa: i vår jernbandterivg, för att göra en täflar möjlig med Edglands och andra länders tillverkningar. Den sednare utvägen åtet, eller att sök: lånerätt i Banken, innebär, om sådan ansåkning skulle lyckas, en lika om icke större våda för det allmänna, icke blott för det förderfliga i sjelfva principen att göra detta verk till lån-gifvare på fastigheter, utan isynnerhet för den tidepunkt som förestår, då Banken behöfver alla sina tillgångar så vidt möjligt disponibla för myntbestämnings-lagens verkställighet. Det är klart alt en sådan lånerått skulle komma att begagnas i omvändt förhållande mot kas-: sans och obligationernas kredit i det allmänna. Om Banken också icke komme att lida någon. direkt förlust häraf, så är det dock både möjligt, och i anseende till det höga belörings1 8 KE a a a