taren tager sålunda för alldeles gifvet, att ej
rät känsla, klokhet kunna ingifva Fransmån
kärlek till freden, utan att det nödvändigt
måste vara fruktan som leder dem. Det är
hans djupsinnighet förbehållet att hafva upp-
täckt detta nya motiv hos Julimännen. Ingen
skullej förmodeligen utom honom hafva fallit
på den tanke, att fruktan utgör en nota ca-
racteristica på den nya tiden och på revolu-
tionsfolket par excellence Under vissa Sty-
relseformer bildar den väl, enligt Montesquieu,
hela Statsorganismens Lfsprincip, men han sä-
ger uttryckligen, hvilka desse äro. Detta lä-
rer Författaren hafva glömt, eller har han
blott tänkt på sig sjelf och sina landsmän.)
Det är att förmoda, samt i sanning mycket
önskvärdt för det af inre och aftvedrägt sön-
der Iitna och äfven utifrån hotade Frankvike,
att dess ministöre måtte fortfara med samma
maderata bandlingssätt som förut, och skynd-
sant samt, på ett lämpligt sätt, åter godtgöra
det obetänksamma steget i afseende på An-
Coma
Så långt författaren i Allgemeine Zeitung.
För egen del taga vi oss friheten, ytterligare
göra en liten anmärkning vid hans pia des:
dera, i afseende på Frankrike. I sanning
önsk värdt och äfven att förmoda hade det
varit alt dess ministere, medan tid ännu var,
ihåigkommande Frankrikes, tidsandans, mensk-
lighetens fordringar och sin egen värdighet,
satt den besprisade moderationen,? — detta
Arzgusiska omsadlande från det ena partiet till
det andra — något åsido, för att djerft och
eftertryckligt yrka mensklighetens interessen,
stå och falla med dem. Polen vore då ej nu
en Rysk provins med Moskau till hufvudstad,
och verlden hade förmadeligen ej lidit annat
än förlusten — af ofvanstående artikel, hvars
författare då troligen antingen icke skrifvit,
eller skrifvit något helt annat. —