pinionen eller lika mycket mot kotteri-andan som de nu kunna. De förra skulle lika litet som de senare frågat efter skriket på rcvolutron. Så blef denna revolution — som samme Hertig af Wellington och hans vänner på Biskopsbänken så olta åberopat — rikets Jagoch grundförfattning. Irlands förening var väl också en sådan der revolution en Ministergjord revolution. Och likväl vill Hertigen af Wellington sätta oss i förskräckelse med detta ord, likasom ordet hår gjorde något till saken. Gunås! han rår ej derför; han har intet annat argument. Vi kunna berätta för Hans höga Nåd och för hans befängda bundsförvandt Lord Carnarvon och för bådas något slippriga vänner Biskoparne, att folket vill hafva denna reform, hvars värde just består i dess vidsträckta, eller hvad Torys kalla dess revolutionära natur. Men folket önskar derjemte att det måtte blifva en revolution utan offer, om blott de ädla Lorderne kunna finna sig dervid. — Hvad andra läsningen beträffar, så hoppas vi att den går igenom. Men både goda och onda andar äro ute på fötter, och det gagnar föga alt gissa så länge vede; börande väsor? ej äro bestämda på siuftran. Men efter Hertingen af Wellington så mycket ordar om Skottland, så utbedja vi oss att få fråga Hans Höga Nåd om han är så förfasligt noga bekant med den närvarande sinnesstämningen i Skottland att han på långt håll avar hvad som skulle hända i Glasgow, Leith och Paisley, i fall det lyckades Högbemälte Herre att med den ondes tillbjelp tillintetgöra den populära billen? Vi bedja Hertigen af Wellington på det innerligaste att icke längre med förakt behandla landets allmänna längtan efter reform och framför allt att aldrig tala om Konungens troppars oinskränkta tillgifvenhet. Det låter så illa, och tror Hans Höga Nåd sig verkligen hafva sagt något vackert eller sannt, då han antyder att denna oinskränkta tillgifvenhet skulle uppenbaras i utsjutandet af Konungens undersåtares blod? Oroligheterna på Jamaika börja ändtligen att stillas. Lugnet är återfördt på hela ön, utom bergstrakten; men ännu återstå ransakningarne med de fångne upprorsstiftarne och beklagligen vittna dessa om den hårdhet och vi skulle nästan vilja säga grymhet, som all-: tid caracterisera Engelsmännens utomordentliga lagskipning. Ståndrätter, Kvrigsrätter m. m. hållas dels på ön, dels på Engelska Krigsskepp som ligga vid dess kuster och täta arquebusader och halshuggningar, hängningar m. m. ega 1um. Bland de mest anmärkningsvärda offren för denna martialiska lagskipning äro trenne Missionärer hvilka med råd och dåd bistått de insurgerade Negrerne. Den ena har efter hållen krigsrätt om bord på skeppet Rosen blifvit skjuten och den andra afvaktar på fartyget Blanka, sitt öde smidd i kedjor.