slakt son understodjJer den: livilken Krall som skickat den ut i verlden? — Nå väl! Hvarje skolgosse skall kunna berätta Hans Höga Nåd, att frågan hvarken dväljes inom Stepbans-Cäpellet eller Tapetsalen — att den ej fasthålles inom Westminster Halls gamla murar eller låter regera sig af hvad derstädes föregår — att den ej är uppfiskad eller framdrogen inför menigheten af 360 medlemma: af Underhauset, ej heller låter sig tryckas till jorden eller rubbas i sin bana af den stormvind, som I1g9 andeliga och icke andeliga Lorder behagat mot densamma uppväcka. Nej Reformen äv öfverallt, i hvarje hydda, i hvarje bod — på bergen, i dalarne, i byar, factorier, städer — i hvarje Engelsmans, Skottes och Irländares bröst! Reformen öfverströmmar, genomgriper, uppeldar, jagar framåt hela samhället — den är Brittaniens lifsluft, dess näring, dess hjertblod — och den, endast den, som förstör hela samhället, kan i längden beröfva oss fördelarne af en fullständig, verksam, varaktig reformi parlamentets saromansättning! Men invänder He:tigen af Wellington, en så fullkomlig ombildning af Skottlands represeniativa statsforrer är det samma som en verklig revolution.; Nå; Ers Höga Nåd, än sen då! Den biskopliga Kyrkarvs kullkastande i Skottland var också en revolution. Och likväl önskade nationen den och, itrots af det förskräckliga ordet revolution, lät ingen skräma sig devifrån. Revolutionen helsades af nio tiondedelar bland befolkningen, såsom ett stort och verkligt godt, Föreningen med Eogland var också en fasaväckande revolution; så kallades den af ganska många; den gick likväl igenom — och Skottland räknar sitt hastiga uppblomstrande från detta ögonblick! Det förhatliga epithetet revolution , som är Lord Wellingtons och andras beständiga kucku-rop, det enda eviga argument de förmå åstadkomma och hvars trollkonst blott är dessa stafvelser — detta epithet hade alldeles ingenting förfärligt för Drottning Annas ministrar. Då Skottlands folk använde det för att förskräcka dem, framhärdade de dock — lyckligast för Skottland sjelft — i sin föresats och revolutionen fullbordades. Hvad var väl 1688 års hvälfning annat än en Engelsk, Skottsk och Irländsk revolution? Hade den tappre Hertigen af PWellington — till stor skada för England i 19:de århundradet och måhända äfven för England i 17:7e dito — hade den ädla Hertigen varit undersåte åt Jacob II, så hade han måhända, hka ifrigt som nu mot reformen, då skriket mot afsägelseakten: Hvad gören J, J oroliga och eloyala Whigmenniskor? Detta är ju en revolution! Ja, Gudskelof — skulle de svarat — det är just en revolution. Hertigen af FVellington, lika tapper och god soldat som Hertigen af Marlborough och säkert lika ärlig i politiken, som han, ehuru, som vi frukta, något mindre långsynt, skulle troligtvis hafva anfallit Holländarna och slagit Knng William (i fall denne 22: gslaoit. honom: tv man har exempel