Svenska Medborgaren, uti hvilken man flere numror bortåt förgäfves tittat på första sidan efter de små kraftbitarna i nedra hörnet, hvarest den egentliga själasp: sen plär ser seras, har I går uppgifvit såsom orsak till detta uteblifvande; att Styrelsen au på nägon tid varit a en serdeles overksamhet, hyilken tull och med förefailit Medborgaren så anmärkningsvärd, att han behöfde samla hela sin tro för att icke deri se planer till något ovanligt, möjligen någon statskupp O. S. V. Medborgaren synes härvid åler hafva blifvit hemsökt af den politiska imjältsjuka, som någon gång påkommer honom. Andre hafva hvar ken varseblifvit hos Styrelsen någon större overksamhet, och ännu mindre verksamhet — an vanligt. Allt går sin gamla lunk. H. M. Konungen har hållit Statsråd om Lördagarna; pastoratar och domsagor ha blifvit såsom förr tillsatta; lustoch öfningsläger ha blifvit påjönkthö cirkulär emot svalg och dryckensaap blivit utlfärdadt ete. etc. Statskupperna höra möjligtvis till de froma önskningarne; men på deras verkställande lär knapt någon i närvarande ögonblick tänka utom Med borgarn. De Styrande ha nog minne af förflutna tider, för att ana det något sådant skulle kosta alltför dyrt, och de styrda finna ofelbart af sakernas ställning, att det icke är på omhvältningarnes väg, som de många nödiga förbittringarne böra sökas. Det bör väl ännu gifvas något hopp att verka genom de lagliga formerna, om allenast nationen sjelf hinner till fullkomlig insigt hvad den behöfver, och vänjer sig att icke välja odugliga representanter, samt att med uppmärksamhet följa deras åtgärder.