na törniga sak fredar den för alla vidare intrasslingar. Jag är ock destomera öfvertygad härom, som alla magterna lemna oss de mäst uttryckliga försäkringar att vilja med allt bemödande bidraga ti!l den allmänna fredens upprättbållande (sorl på högra sidan). J veten, M. H. att Engelska Ministåren gjort samma bestämda förklaring inför sitt lands representanter, och då den omtalat förbundet mellan Frankrike och England, kunna vi ock intyga detta förbunds verksamhet. Europa vet att striden emellan dessa tvenne nationer alstrat långa och blodiga krig i Europa. Det är tid att bon nu lär sig inse, att enigheten dem emellan gifver garantier för verldsfreden och utgör en underpant för folkens sanna frihet — för den frihet, som i hvarje land endast grundar sig på sannt nationella institutioner (bravorop). Det skall vara en ära för Julirevolutionen, att, i stället för den gamla diplomatien, som hvilade på förmenta naturliga national-fiendskaper och känslor af afund, hafva infört en ädlare politik, syftende åt mensklighetens intressen, och grundad på en fedlig täflan i civilisation. Denna ädla tanka leder de bägge stora nationernas upplysta styrelser. Se der ett förbund, som man kan öppet proklamera inför tbronerna och folken, emedan det är värdigt 19:de seklet och 1830 års revolution. En sådan politik försmår den gamla Macchiavellismen, som icke tillhör våra tider, och aflägsnar de vilda fiendtligheterna emellan samhällsvidriga factioner, emedan hon erbjuder rättigheter och tillfredsställelse och säkerhet åt alla ädla. Det är med glädje jag kan förklara ioför Frankrike, att Engelska ministören ingått på denna väg, hvarpå Julrevolutionenv, riktigt förstådd och tillämpad, förde Frankrike, och dit den kallar alla andra stater. Måtte dessa bägge länder fortfarai enighet och vänskap — och verldens lugn, deras egna fördelar och civilisationens framgång, utgörande frihetens egentliga mål, skola vara tryggade. Vi öfvergå till frågan om Polen. Vid början af innevarande session fortfor änvu striden i Polen. I thbrontalet underrättades då Kamaren och landet om naturen och ändamålet af vår politiska bemödanden: att påskynda slutet af denna strid och förekomma vidare blodsutgjutelse. Uti discusstonen öfver adressen framlade Ministören den plan den hade gjort i denna fråga ; den trodde sig då icke böra låta sig hänföras längre än Frankrikes intresse ålade den. Något sednare uppstod en ny discussion öfver Polens öde. Warschau var intaget med storm; och ehuru denna katastrof länge hade varit förutsedd såsom oundviklig, isynnerhet från den stund då ett blodigt split söndrade Polackarne, borde den ändock naturligtvis åstadkomma den djupaste skakning i Frankrike. Ministtrens ställning var svår; ty dess kallelse var att käpmna för att låta staten