na törniga sak fredar den för alla vidare in-
trasslingar. Jag är ock destomera öfvertygad
härom, som alla magterna lemna oss de mäst
uttryckliga försäkringar att vilja med allt be-
mödande bidraga ti!l den allmänna fredens upp-
rättbållande (sorl på högra sidan).
J veten, M. H. att Engelska Ministåren gjort
samma bestämda förklaring inför sitt lands
representanter, och då den omtalat förbundet
mellan Frankrike och England, kunna vi ock
intyga detta förbunds verksamhet. Europa
vet att striden emellan dessa tvenne nationer
alstrat långa och blodiga krig i Europa. Det
är tid att bon nu lär sig inse, att enigheten
dem emellan gifver garantier för verldsfreden
och utgör en underpant för folkens sanna fri-
het — för den frihet, som i hvarje land endast
grundar sig på sannt nationella institutioner
(bravorop).
Det skall vara en ära för Julirevolutionen,
att, i stället för den gamla diplomatien, som
hvilade på förmenta naturliga national-fiend-
skaper och känslor af afund, hafva infört en
ädlare politik, syftende åt mensklighetens intres-
sen, och grundad på en fedlig täflan i civili-
sation. Denna ädla tanka leder de bägge sto-
ra nationernas upplysta styrelser. Se der ett
förbund, som man kan öppet proklamera in-
för tbronerna och folken, emedan det är vär-
digt 19:de seklet och 1830 års revolution.
En sådan politik försmår den gamla Macchia-
vellismen, som icke tillhör våra tider, och af-
lägsnar de vilda fiendtligheterna emellan sam-
hällsvidriga factioner, emedan hon erbjuder
rättigheter och tillfredsställelse och säkerhet
åt alla ädla.
Det är med glädje jag kan förklara ioför
Frankrike, att Engelska ministören ingått på
denna väg, hvarpå Julrevolutionenv, riktigt
förstådd och tillämpad, förde Frankrike, och
dit den kallar alla andra stater. Måtte dessa
bägge länder fortfarai enighet och vänskap —
och verldens lugn, deras egna fördelar och ci-
vilisationens framgång, utgörande frihetens e-
gentliga mål, skola vara tryggade.
Vi öfvergå till frågan om Polen.
Vid början af innevarande session fortfor
änvu striden i Polen. I thbrontalet underrätta-
des då Kamaren och landet om naturen och
ändamålet af vår politiska bemödanden: att
påskynda slutet af denna strid och förekom-
ma vidare blodsutgjutelse. Uti discusstonen
öfver adressen framlade Ministören den plan
den hade gjort i denna fråga ; den trodde sig
då icke böra låta sig hänföras längre än
Frankrikes intresse ålade den.
Något sednare uppstod en ny discussion öf-
ver Polens öde. Warschau var intaget med
storm; och ehuru denna katastrof länge ha-
de varit förutsedd såsom oundviklig, isynner-
het från den stund då ett blodigt split sön-
drade Polackarne, borde den ändock naturligt-
vis åstadkomma den djupaste skakning i
Frankrike. Ministtrens ställning var svår; ty
dess kallelse var att käpmna för att låta staten