acn IfY7.a4e UCCCGmMDEFP I10OJT.: Hom jag aldllig sjelf håller korrekturen af hvad jag skrifver, äro slika felaktigheter ganska vanliga för hastigheten af min piktyr. Så hände äfven, alt i den äldre Helsingborgsposten kom att införas, attjag varit närvarande, då i Köpenhamn ett Örlogs fartyg, kalladt Prinsesse fVilhelmine gick af stapeln år 19:14; men det var år 1824 eller samma år jag utgaf en bok i Köpenhamn. Jag erfor vid det tillfället hvad en stark och eftertrycklig basstämma kan verka på en stor och orolig menighet. Ty då vi skulle gå tillbaka, blef en gruflig trängsel vid en liten smal bro, öfver hvilken folket skulle passera. Man kom hvarken fram eller tillbaka, utan klagoskrän af quinnor och barn tycktes förebåda en olycka. De efterste körde på de föregåevde med en jemn tryck-inog, såsom af en skruf. Vi voro några, som med sammanhållna bänder sökte motverka på trängningen 3; men det var förgäfves; vi stodo som packade sillar, och belägenheten var ganska obehagelig, Jag fann mig då föranlåten att med den basstämma, hvaraf jag gifvit ett och annat prof (såsom då jag om natten i Augusti år 1813 ur sömnen väckte Löddeköpinge Pramkarl?), dermed att jag lät bokstäfverna RL rulla liksom ett åskdunder, som uppfyllde hela nejden derome kring med ett genljudande dån) befallte hela menigheten att stadna och hålla sig stilla. Efter det ropet påträngde den icke mer, utan gaf tid för defilering. Jag förmodar likväl, att dialekten verkade mera till lydnad än röstens styrka, Äfven får jag förklara, att hvad Redactioven yltrat i noten, neml. att Författaren är känd för en Ovanlist god basstämma, fordem haft sin fullkomliga viktighet, men har den icke mera. Förhäålland t var så , för exempel år 1307, då jag med tvenne andra ynglingar några dagar före midsommar söng på Lunds Observato:ii Altan, och jag på tonen af Schillers Sång till Glädjen apostroferade Domkyrkan med följ. versar: Darra icke gamla Kyrka, för de starka toners svall! Tror du våra Rösters styrka, Dina döda väcka skall? c. Det är äfven sant att jag efter sångens slut räckte Tenoristen Bollin handen, och sade: sådana Röster komma aldrig mer: det ar ) Ancekdoten om den uv Pramhuset uti blot ta liotyget utstörtande Pramkarlens förskräckele, då det ordet Pramkarl dånade i hans sluinrande öron, bar sin egen märk värdighet, som vore vidlyftig i sina detal-. jer berättas; vid detta tillfälle gränsade höjden af förskräckelse till höjden af det komika. Jag hade lagt mig ned i min Hollsternare ait sofva, jag uppvaknade af skjutsboudens rop på pramkarlen; men när bonden sade, att han länge ropåt, och att vi fingo vänta till det blef dager, så kunde jag ej lida ett slikt dröjsmål, emedan min resa brådskade.