acn IfY7.a4e UCCCGmMDEFP I10OJT.: Hom jag aldllig
sjelf håller korrekturen af hvad jag skrifver,
äro slika felaktigheter ganska vanliga för ha-
stigheten af min piktyr.
Så hände äfven, alt i den äldre Helsing-
borgsposten kom att införas, attjag varit när-
varande, då i Köpenhamn ett Örlogs fartyg,
kalladt Prinsesse fVilhelmine gick af stapeln
år 19:14; men det var år 1824 eller samma
år jag utgaf en bok i Köpenhamn. Jag erfor
vid det tillfället hvad en stark och eftertryck-
lig basstämma kan verka på en stor och
orolig menighet. Ty då vi skulle gå till-
baka, blef en gruflig trängsel vid en liten smal
bro, öfver hvilken folket skulle passera. Man
kom hvarken fram eller tillbaka, utan klago-
skrän af quinnor och barn tycktes förebåda
en olycka. De efterste körde på de föregå-
evde med en jemn tryck-inog, såsom af en
skruf. Vi voro några, som med sammanhåll-
na bänder sökte motverka på trängningen 3; men
det var förgäfves; vi stodo som packade sillar,
och belägenheten var ganska obehagelig, Jag
fann mig då föranlåten att med den basstäm-
ma, hvaraf jag gifvit ett och annat prof (så-
som då jag om natten i Augusti år 1813 ur söm-
nen väckte Löddeköpinge Pramkarl?), dermed
att jag lät bokstäfverna RL rulla liksom ett
åskdunder, som uppfyllde hela nejden derome
kring med ett genljudande dån) befallte hela
menigheten att stadna och hålla sig stilla. Ef-
ter det ropet påträngde den icke mer, utan
gaf tid för defilering. Jag förmodar likväl,
att dialekten verkade mera till lydnad än rö-
stens styrka,
Äfven får jag förklara, att hvad Redactio-
ven yltrat i noten, neml. att Författaren är
känd för en Ovanlist god basstämma, for-
dem haft sin fullkomliga viktighet, men har den
icke mera. Förhäålland t var så , för exempel
år 1307, då jag med tvenne andra ynglingar
några dagar före midsommar söng på Lunds
Observato:ii Altan, och jag på tonen af Schil-
lers Sång till Glädjen apostroferade Domkyr-
kan med följ. versar:
Darra icke gamla Kyrka,
för de starka toners svall!
Tror du våra Rösters styrka,
Dina döda väcka skall? c.
Det är äfven sant att jag efter sångens slut
räckte Tenoristen Bollin handen, och sade:
sådana Röster komma aldrig mer: det ar
) Ancekdoten om den uv Pramhuset uti blot
ta liotyget utstörtande Pramkarlens för-
skräckele, då det ordet Pramkarl dånade
i hans sluinrande öron, bar sin egen märk
värdighet, som vore vidlyftig i sina detal-.
jer berättas; vid detta tillfälle gränsade höj-
den af förskräckelse till höjden af det ko-
mika. Jag hade lagt mig ned i min Holl-
sternare ait sofva, jag uppvaknade af skjuts-
boudens rop på pramkarlen; men när bon-
den sade, att han länge ropåt, och att vi
fingo vänta till det blef dager, så kunde
jag ej lida ett slikt dröjsmål, emedan min
resa brådskade.