fade General Cubitres i Rom, för att i diplomatisk väg söka mildra det obehagliga intryck hela händelsen förmodades skola göra Hans Helighet var likväl så uppbragt, att ban ej ville gifva honam audience, och han nödgades med oförrättade ärender lemna staden. Efter hans afresa lät Hans Helighet tillställa Franska Ambassadören S:t Aulaire en Note, hvari han i bittra ordalag klagade öfver hvad som skett och fordrade Anconas skyndsamma återutrymmande samt upprättelse för det våld, man begått mot en af hans städer. Bland diplomatiska corpsen i Paris har Anconas occupation äfven väckt mycken rörelse; corps diplomatique har i allmänhet ogillat den, förnämligast i anseende till den raska och rent af militäriska form, under hvilken den blifvit utförd. För att i de diplomatiska salongerna mildra det obehagliga intrycket häraf, söker man ådagalägga alt då escadern utan sin öfverbefälhafvare Cubibres, hvilken ensam hade regeringens instructioner i händerne, anländt framför Ancona, borde underbefälhafvaren icke med sina svaga stridskrafter draga ut på tiden. Det lyckades honom ock att utan blodsutgjutelse utföra sitt kinkiga uppdrag. — På en stor Bal, den Österrikiska Ambassadören gaf efter underrättelsens ankomst till Paris, och hvilken besöktes af KronPrinsen, Hertigen af Orleans, berättades det allmänt att Ministeren, föratt lugna diplomaterne, lofvat att vederkänna den raske underanförarens handlingssätt och till och med återkalla honom. Utaf Ministrarne var ingen mer än Storsigillbevararen Barthe närvarande och han såg ganska förlägen ut. Monitören, det ofhciella bladet i Frankrike, har ock i en af sina senaste numror berättat att Amiral Le Gallois (expeditionens, underanförare) blifvit återkallad, för det han öfverskridit sina instructioner, och att en annan oflåcer Baron Lasuze redan lemnat Paris för att efterträda honom. De ultraliberala bladen påstå till och med, att Herr Le Gallois skall ställas under krigsrätt, en förmodan som dock tycks sakna all trovärdighet. Dea rörelse Franska expeditionens ankomst väckt i Italien, utom Ancona, bör icke heller med tystnad förbigås. I alla angränsande nejder så långt vissheten, att Fransmännen redan anländt till ort och ställe, sträckte sig, var folket likasom i ett glädjerus3; man sjöng Marseljerhymnen öfverallt. Patrioterne skynda från alla håll till CivitaYechia eller Ancona, för att skåda den trvefärgade fanan och möjligen också, för att söka skydd hos de Franska Auctoriteterna. Österrike skall redan hafva ingifvit eu formlig protest mot den andra expeditionen (till CivitaVechia). Cardinal Albani hade i största hast afrest från Bologaa, der han icke varit i stånd att få någon som ville presidera i hans nya blodsdomstol (se våra utrikes underrättelser med förra posten), och begifvit sig till Modena att rådnläioa med Hertisen: det ädla på