RÖRELSE och REAKTION,
Man talar om ett Rörelseparti , 1 motsats
till ett Reaktionsparti. Midt emellan dem,
säger man, ligger den rätta medelvägen, det
vaturenliga statslifvet, den högre politiska
visheten.
Avaruti bestå då dessa tvänne antipodiska
tendenser, emellan hvilka Statsmännen tio
sig böra styra statens skepp? Låtom oss
jemföra dem med hvarandra.
Rörelsens egentliga motsatts är stillaståen-
det; men reaktionen är något mer än detta.
Den utgör icke blott ett motstånd mot rörel-
sen, utan den är sjelf en rörelse i motsatt
rigtning — ett tillbakasträfvande. - Rörelse
och reaktion äro således, för att bruka en
logisk term, konträrt motsatta.
Detta gäller dock mera om sättet hvarpå de
yppa sig, än om deras ändamål; ty då reaktio-
nen erbetarfattiåtervinna hvad som är förloradt,
och ett befästa hvad som ännu är qvar, är dess
esenotl ga afsigt att, då detta mål engång är
uppnåt, blott bibehålla sig dervid. Dess be-
mödanden syfta alltså egentligea åt ett stilla-
stående. Men hvar gifves detta i naturen?
Det är iogen ny anmärkning, att verldshi-
storieR består i en oupphörlig fluktuation af
rörelse oeb reaktion. Menoskliga naturen med-
gifver icke någon varaktig hvila, och på
händelsernas ocean äro stormarre nästan lika
så vanliga som i atmosferen. titt utseende
ef luga bar väl tidtals åstadkommits, dels
genom yltre våld som nedtryckt allt friare
sträfesnde och hållit folken i okunnichet
och dvaisklig lydnad; delsögenom naturens
alltför stora frikostighet eller karghet. Der
förra efvävjer menniskan geuom veklighet
och sinnlig njutning (från alla austrängnin-
gar; den sednare nedtrycker under imödorna
för bennes bekymmersfulla existens allt sträf-
vande för ett ädlare mål. Men äfven det-
ta Juwen är skenbart.
Intet folk står någonsin alldeles stilla; des-
fremskridande kan i seblir vara omärkbart,
oah isynnerhet är Ivftningen ur den första