RÖRELSE och REAKTION, Man talar om ett Rörelseparti , 1 motsats till ett Reaktionsparti. Midt emellan dem, säger man, ligger den rätta medelvägen, det vaturenliga statslifvet, den högre politiska visheten. Avaruti bestå då dessa tvänne antipodiska tendenser, emellan hvilka Statsmännen tio sig böra styra statens skepp? Låtom oss jemföra dem med hvarandra. Rörelsens egentliga motsatts är stillaståendet; men reaktionen är något mer än detta. Den utgör icke blott ett motstånd mot rörelsen, utan den är sjelf en rörelse i motsatt rigtning — ett tillbakasträfvande. Rörelse och reaktion äro således, för att bruka en logisk term, konträrt motsatta. Detta gäller dock mera om sättet hvarpå de yppa sig, än om deras ändamål; ty då reaktionen erbetarfattiåtervinna hvad som är förloradt, och ett befästa hvad som ännu är qvar, är dess esenotl ga afsigt att, då detta mål engång är uppnåt, blott bibehålla sig dervid. Dess bemödanden syfta alltså egentligea åt ett stillastående. Men hvar gifves detta i naturen? Det är iogen ny anmärkning, att verldshistorieR består i en oupphörlig fluktuation af rörelse oeb reaktion. Menoskliga naturen medgifver icke någon varaktig hvila, och på händelsernas ocean äro stormarre nästan lika så vanliga som i atmosferen. titt utseende ef luga bar väl tidtals åstadkommits, dels genom yltre våld som nedtryckt allt friare sträfesnde och hållit folken i okunnichet och dvaisklig lydnad; delsögenom naturens alltför stora frikostighet eller karghet. Der förra efvävjer menniskan geuom veklighet och sinnlig njutning (från alla austrängningar; den sednare nedtrycker under imödorna för bennes bekymmersfulla existens allt sträfvande för ett ädlare mål. Men äfven detta Juwen är skenbart. Intet folk står någonsin alldeles stilla; desfremskridande kan i seblir vara omärkbart, oah isynnerhet är Ivftningen ur den första