gör ännu trögare framsteg, Den ena lefver icke den andia förutang när själens krafte: lifvas af någon omtanka, hvilket alltid händer der hopp om förkofran råder, insomnar menniskan icke i de utsvåfningar, som eljest äre vanliga följder af hopplöshetens dvala. Vår hemsynd, dryckenskapen, är ju på en gång lättjans och fattigdomens foster. Den ha motstått och skall motstå alla andra medel, än ett lifvadt hopp om allmän förkofran3 och först då skole vi se denna last utrotad, när folket i allmärhet mår väl, finner sig nöjdt med sin ställning, och arbetar med framgång på dess ytterligaie förbättrande. Är det deremot sanot att fylleiiet tilltagit på sednaste tiden, så må man ock vara förvissad att välståndet icke tilltagit, Man klagar äfven högt, att svårare brott allt mer gripa omkring sig, att säkerheten till lif och egendom minskas, och man ropar på strafflagar, hvilkas grymhet må förslå att motväga den öfverhand tagande benägenheten för stöld och rån. Hvarifrån komma då dessa brott, om ej från armod och närivgs-löshet? Skulle då vårt land vara det enda, der ett välmående folk ej vore ett sedligt folk? Man förlåte mig om jag i mitt bjerta icke fioner rum för denna tanka. Författaren till detta yttrande bar i allmänhet icke ansetts väl anskrifven hos Regeringen. Men måtte detta icke hindra henne att besinna vigten af hvad han sagt!