gör ännu trögare framsteg, Den ena lefver
icke den andia förutang när själens krafte:
lifvas af någon omtanka, hvilket alltid händer
der hopp om förkofran råder, insomnar men-
niskan icke i de utsvåfningar, som eljest äre
vanliga följder af hopplöshetens dvala. Vår
hemsynd, dryckenskapen, är ju på en gång
lättjans och fattigdomens foster. Den ha
motstått och skall motstå alla andra medel,
än ett lifvadt hopp om allmän förkofran3 och
först då skole vi se denna last utrotad, när
folket i allmärhet mår väl, finner sig nöjdt
med sin ställning, och arbetar med framgång
på dess ytterligaie förbättrande. Är det der-
emot sanot att fylleiiet tilltagit på sednaste
tiden, så må man ock vara förvissad att väl-
ståndet icke tilltagit,
Man klagar äfven högt, att svårare brott
allt mer gripa omkring sig, att säkerheten
till lif och egendom minskas, och man ropar
på strafflagar, hvilkas grymhet må förslå att
motväga den öfverhand tagande benägenheten
för stöld och rån. Hvarifrån komma då des-
sa brott, om ej från armod och närivgs-lös-
het? Skulle då vårt land vara det enda, der
ett välmående folk ej vore ett sedligt folk?
Man förlåte mig om jag i mitt bjerta icke
fioner rum för denna tanka.
Författaren till detta yttrande bar i all-
mänhet icke ansetts väl anskrifven hos Rege-
ringen. Men måtte detta icke hindra henne
att besinna vigten af hvad han sagt!